Klockan 1900 fick jag det första SMS:et. Eller bilden från Rinkeby. I realtid, men tyvärr med en geografisk distans, har jag kunnat följa utvecklingen i just Rinkeby. I en ort där en av mina närmaste och käresta anhöriga bor. Fem explosioner på två timmar. Jag kunde lugna henne först när röken växlade färg från svart till vit. Vit rök är i regel ånga och betyder att släckningsarbetet är i gång. Men ändock. I referaten från just orter med namnen Rinkeby, Husby, Rosengård, Vällingby finns faktiskt en underton som kan vara lösningen som kan vara vägen framåt. Och jag själv, ikväll i Kopparberg fick höra den rakt ut från grannar men med rötter i Stockkholm:

Flyttar vi, som vill annat och som tycker annat, till Stockholm kommer vi flytta till Rinkeby. Hjulsta. Husby. Fittja. Skarpnäck. Skärholmen. Vi vill annat. Vi vill vara en del av allt detta samtidigt som vi vill att alla som bor där nu välkomnar oss. Vi vill. Vi vet att de vill. De vill inget annat än inkludera och inkluderas, vad vore då mer naturligt från vår sida att vilja bli inkluderade.

I den verkligheten, i den vardagen. I en värld som är faktiskt fullständigt makalös med den kanske mest eftertraktade grönsaksmarknaden i hela Stockholm, med de mest eftertraktade danskurserna i länet? Med en livsstil som alla talar om på det "hippa" Södermalm runt SoFo?. Genom min nära anhöriges, och mina grannars och vänners attityd och mina framför allt grannars vilja vet jag att det finns en väg framåt. Vill ni? Jag kommer att göra det. Tvivelsutan. Men vill ni leva och verka i Husby, Rinkeby, Vällingby och andra ställen? Rinkeby ligger bara 17 minuter från Sergels torg i Stockholm. Det vill säga om du åker kollektivt, med bil tar det en timme. Där betalar min nära anhörige 4 500 kronor per månad för en lägenhet på tre rum och kök. Ni betalar, som boende i Stockholms stad och maktahavare som sitter inne med alla sanningar, gladeligen16 000 för att slippa dessa områden för samma yta. Samtidigt som ni förfasas över hur situationen där utvecklas.

Jag vill annat. Jag är beredd att flytta till dessa områden och börja arbetet. Ett arbete som handlar om civilsamhälle, gemenskap och vägen framåt. En väg till en gemenskap där vi tar hand om det vi har gemensamt. Där min närvaro, och andra, inte är beroende av arvoden och prestigefyllda positioner i Riksdag och kommun. Utan bottnar i oss och vi tar initiativet. Däri ligger det vackra med vår form av demokrati. Att vi som menar allvar väljer att leva med er. Inte 09-17 utan verkligen leva. For good and for bad. For better or worse. Jag är beredd. Vill ni ta emot mig lovar jag att leva för er. Det är ni som är nuet och vår framtid. Tänk tanken en sekund om alla högarvoderade och högavlönade, som alla uttrycker avsky för det som sker, skulle vilja flytta till dessa områden. Om de skulle vilja skapa en efterfrågan på bostäderna där.  Tänk bara tanken och vilka effekter detta skulle få. Men ändock och jag är redo:

Jag är beredd. Vill ni, så finns jag där. Jag kommer till er. Som röst om ni vill ta emot mig och göra mig till det. Om inte mina partikamrater, i sina bekväma och skyddade miljöer, finns där går jag vägen dit ändå. Feghet ligger inte riktigt för mig och på fredagen den 31 /5 kliockan 15:00 finns jag på Rinkeby Torg. Bredvid min favoritpolitiker Anna Kettner som står där varje fredag. Till skillnad från andra, men jag lär mig.  Och ska jag vara riktigt ärlig? Jag skiter faktiskt i vad du tycker i detta. Jag kan bara gör det jag tror på, och om jag inte tror på att folket är klokare än jag, varför ska jag dit att göra? Jag är ganska övertygad att folket, väljarna, är klokare än jag så det bästa jag kan göra är att faktiskt börja leva med dem.

Folket är alltid klokare än jag. Det är det som är demokrati. Och faktiskt: Det är vackert.


AB, AB, SvD, SvD, SvD, DN, DN,PH

Detta inlägg kan vara en fantasi där detaljer har intet att göra med det verkliga händelseförloppet.

Tid: 2013-05-22 kl 0800
Plats: Moderaternas partikansli
Ämne: Kravallerna i Husby
Fokus: Mediebilden av statsministern

Vid denna tidpunkt sitter partisekreterare Kent Persson och den nya kommunikationschefen, rekryterad från dejtingsajten Match.com, Hanna Bergholm och funderar så att det knakar. Partiordföranden, tillika statsministern, Fredrik Reinfeldt anser att bilden av honom som Den Store Ledaren störts av upploppen i Husby. Ett löjets skimmer börjar sprida sig runt hans ledarskap i både nationell och internationell media. Han har precis givit Kent Persson i uppdrag att skuta fokus på händelseutvecklingen och på alla sätt försöka vrida socialdemokraternas initiativ i frågan ur händerna på dem. Situationen är allvarlig och den ena idén efter den andra pulvriseras snabbt av de inkallade konsulterna från KREAB. Då händer det. Då händer det som egentligen inte får hända.

Genom dörren får Kent Persson syn på ledamoten Hanif Bali och för Perssons del är det som att se ljuset. Ett lika starkt ljus som från en EPA-traktors strålkastare som sätter allt åt sidan. Han utbrister

”Vi skickar fram Hanif! Vi ger honom fria händer, där kan vi åstadkomma en fokusförskjutning! Där kan vi få Stefan Lövfen att framstå som svag! Mot en samlad Allians som har roligt tillsammans står en splittrad opposition! Nu kör vi så det ryker lika mycket som ur de utbrända bilvraken i Husby!”

Konsulterna från KREAB blir helt perplexa och tystnar av häpnad. Kent Persson tar reaktionen, tre konsulters tysta häpnad, chock och tappade hakor á 1 500 kronor per man och timme och minsta debiteringsgrad tre timmar, som ett erkännande. Ett erkännande på hans fullständigt bländande dominans inom området mediestrategier och krishantering. Att han, och ingen annan – inte ens mannen med de fula skorna – är den som behärskar situationen med sin kyla. Sagt och gjort: Hanif Bali instrueras att intensifiera sin närvaro på sociala medier och fria händer i val av ämne och vinkel. Allt för att förskjuta fokus från statsministern och det moderata partiet, att undvika att oroligheterna i Husby med fler orter inte någonsin kommer kunna förknippas med moderater i allmänhet och statsministern i synnerhet.

Hanif Bali skrider till verket och effekterna låter inte vänta på sig. Inom 24 timmar så toppar hans initiativ under några timmar, att vräka föräldrar till ungdomar på glid, Sveriges Television hemsida. Framgången är total. Kent Persson förväntar sig sin ordförandes hängivenhet. Telefonen ringer och….

Enligt uppgift har Hanif Bali belagts med boxhandskar, telefon med bara snurrskiva och hans medarbetare får sedan några timmar något jagat i blicken så fort hans namn nämns. Samtliga Balis interaktioner med väljare som planerats in under fredagen är inställda på obestämd tid, det vill säga alla de verksamhetsbesök där journalister kan komma att närvara. Press- och riksdagsstaberna är på internat men telefonerna har gått så varma att en och annan pressekreterare bokat skallröntgen via sina privata sjukförsäkringar för att kunna utesluta hjärntumörer samt att moderaternas valberedningar runt om i landet fått nya urvalskriterier för nomineringarna till riksdagsuppdragen. Om Kent Perssons öde och uppehållsort vill ingen uttala sig i dagsläget.

Som sagt, denna text innehåller en och annan fantasi och behöver inte alls stämma överens med verkligheten. Nästan alls. Kanske. Men ändå....

Moderaterna är ett fantastiskt parti som omfamnar allt fler ur folkdjupen. Hanif Bali är en sådan representant som företräder folket i Sveriges högsta beslutande organ. Riksdagen. Via Aftonbladet kan jag läsa om Balis spontana tankevärld nu i samband med ungdomsupploppen ibland annat Husby. Balis spontana recept på detta är att vräka föräldrarna då de inte kan klara av ett civiliserat boende. De som ifrågasätter Bali blir anklagade för att ha tagit syra, eller LSD. När en Facebook-vän tycker att "det känns som om du dömt innan rättssystemet", svarar Bali:

"Har du tagit syra? Din tes är att det finns någon anledning till deras beteende, min tes är att de behöver känna en lavett från rättsstaten."

Och då borde han, med den tid som gått från hans första inlägg, kunnat besinna sig. Men icke. Ett annat mycket talande citat från den nu raderade kommunikationen är

"Detta är tiden att döma, att döma ut de som är hot mot vårt samhälle. Döma dem som icke önskvärda, döma dem till korrigering." 

Som representant för en demokrati så är uttrycket ”korrigering” främmande. Det för tankarna till Kulturrevolutionens Kina, Sovjetunionens Gulag och Ho Chi Minhs Vietnam. Korrigering av åsikter, värderingar och personlighet? Väl så. Men hela tankevärlden för oss in på ett sluttande plan.

Nu tar Bali själv avstånd från sina åsikter och menar att de var författade i affekt. Jag är dessvärre inte så säker på det. I dessa situationer, vilket all beprövad erfarenhet inom krishantering pekar på, är det just de spontana åsikterna och känslorna som vittnar om en persons värdegrund. Jag kan inte tro att Bali är ett undantag från den internationella erfarenheten. Han gav verkligen, är min uppfattning, uttryck för vad han i grunden känner och vilken rättsordning han vill se. Väl så. Då vet vi.

Moderaterna har redan genomfört en del av nomineringsarbetet inför nästa mandatperiod. Det kommer bli lika spännande som talande om Hanif Bali, som person och med den tankevärld han representerar, återfinns även nästa mandatperiod som beslutsfattare i Sveriges högsta beslutande organ. För min fråga till moderaterna är nu vilka andra grupper som skall "korrigeras". Och till vad samt hur det ska gå till. Om socialdemokrater, handikappade, officerare och andra som tycker och tänker olikt ingår i den gruppen som kan se fram emot en korrigerande politik á la Hanif Bali.

Så inleder Peter Högberg en postning jag tycker du skall läsa. Han ger oss folkrörelseperspektivet. Högberg, som jag vågar påstå är min ende riktige vän i politiken där vänskap är en sällsynt egenskap, har det jag inte har. En känsla för folkrörelsen. Som en parentes till detta kan jag numera konstatera, efter en kortare sejour på insidan, att i politik finns annars inte äkta vänskap. Löften och utfästelser bryts och byts ut med samma lätthet som du går ut med soporna eller tänder en cigarett. Ibland funderar jag faktiskt på om någon politiker av dagens snitt skulle fungera i en normal social kontext. Fungera i det som jag uppfattar som folkrörelsen.

I natt har oroligheterna som började i Husby för tre dagar sedan spridit sig till södra Stockholm. Ett femtontal orter har fått uppleva bränder och stenkastning. De som företräder någon form av samhällsskydd, mina kollegor, får när de försöker reparera skador på egendom finna sig i att stå i en skur av stenar. Statsministerns grundinställning till oroligheterna är att hot från fotbollssupporters är en nationell angelägenhet för regeringskansliet att engagera sig i emedan upploppen, för det är vad det är, är en fråga för lokalsamhället och inte hans huvudvärk. Jag kan ha vissa synpunkter på hans analysförmåga.

Som jag skrev i går så ser faktiskt en förort ut att stå emot någorlunda, eller ett par. Rinkeby och Hässelby. Jag hade igår ett samtal, ett av dagliga, med min nära anhörige i Rinkeby och frågade hur den personen hade det. Naturligtvis är jag orolig men möttes av en ganska sorglös persons stämma:

Folk har inte tid, det finns så många föreningar här som folk är engagerade i istället. Det finns en inkludering här som kanske inte finns någon annan stans. Föreningslivet skapar ett socialt kitt.

För denna kultur anser jag att två personer kan ta åt sig äran. Anna Kettner och hennes före detta man Cai Berger. Den förre, Kettner, har som belöning för denna fantastiska insatts att skapa ett inkluderande samhällsklimat, av mitt parti blivit belönad med att bli utmanövrerad. Av den del av partiet som kallas Helvetets Förgård eller mer formellt Stockholms Stads Arbetarekommun. Kettner är nog den ende jag kan kalla socialdemokrat av mina partivänner, med all respekt för Löfven, Jämtin, Damberg och Andersson men här är ni i lä. Trots den behandling hon fått utstå av sina partikamrater i det interna maktspelet står hon där. På Rinkeby Torg, varje fredag och lyssnar – just lyssnar – på vad medborgarna har på hjärtat och arbetar aktivt med värdegrunden.  Hon gör det av övertygelse, en socialdemokratisk övertygelse, att vår värdegrund kan förändra. Jag har som sagt ganska starka synpunkter på hur vi fångar upp goda krafter i politiken i allmänhet. Vad vänskap och lojalitet är värda i det som säger sig vara en del av folkrörelsen.

Men nu står vi där vi står. Sverigedemokraterna vill möta upploppen med vattenkanoner och gummikulor men förändrar det situationen? Blir en människa god och följsam för att vi först slår den och sedan låser in densamme? Vad sker när vi en dag släpper ut dem igen? Inlåsning är en form, den mest extrema, av exkludering - inte inkludering som vi vill åstadkomma.

Det kommer bli en lång het sommar. Fortfarande är folk upptagna med jobb och skola. Om två veckor börjar sommarlovet som för många av dessa ungdomar innebär sysslolöshet och vi kan ställa oss frågan om vad som händer då. Och om regeringskansliet skall komma ut i verkligheten, där det brinner, eller fortsätta engagera sig i Djurgårdens supporterklubb.


PH, Ab, Ab2, Ab3, Exp, Exp2, DN, DN2, SvD, SvD2, SVT,

Pratat snabbt med Antonsson, Den sjätte mannen, nu på morgonen. Och han har en poäng i sin bloggpostning när han pekar på att även S har ett ansvar längre bak i tiden för händelseutvecklingen i Husby. Och så är det, det ska vi vara ärliga med men samtidigt måste Alliansen inse att det är de i allmänhet, och den moderate statsministern Fredrik Reinfeldt i synnerhet, som har möjligheten och makten att ta oss ur detta. Statsministern, aka Fege Fredrik, har nu ett gyllene läge att bli den landsfader han vill bli men inte är. För det är så att det är den dogmatiska hållningen till de egna förslagen från bägge sidor blockgränsen som tagit oss hit. Det kanske är så att vi ska pröva nya knep. Samarbete och nationell samling

Om jag vore Fredrik Reinfeldt skulle jag bjuda in, och söka komma överens, med Stefan Löfven allena om en hållbar väg framåt. En väg som överlever val. Oavsett valutgång 2014 kommer nämligen något av dessa partier dominera en regering och småttingarna, V, FP, C och KD tycker jag mest är till besvär i detta läge. MP kan jag fördra men tror nog en överenskommelse på tu man hand mellan de två stora vore att föredra.

Så Fredrik Reinfeldt: Kryp fram nu från ditt gömställe, skit i dina småttingar och sätt dig ner med Stefan Löfven och baka fram en väg framåt för områden som Husby, Akalla, Fittja, Järfälla och allt vad de kan heta. På samma sätt akterseglar vi våra högljudda stödpartier då vi tillsammans med er kontrollerar en betryggande och stabil riksdagsmajoritet. 60 procent av rösterna skojar man inte bort.

Det är det här som kallas nationell samling, det är det här som kallas ett modigt och moget statsmannaskap. Nu, om inte förr, har Fredrik Reinfeldt möjligheten att skriva in sig i historieböckerna som den ledare han önskar vara. Men inte är. Om han blir det ligger nu i hans egna händer.

Länkar: AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, DN, DN, 6M, MiS, MM, PH

Anders Lindberg, Aftonbladet, skriver en av sina bättre analyser i dagens upplaga. Han kommenterar kravallerna i Husby och jag bedömer att han har rätt. Helt rätt. Kravallerna i Husby är en logisk konsekvens av delar av Alliansens politik. På riksplanet och på det regionala planet.

Filippa Reinfeldt, statsministerns förra fru, lät under förra mandatperioden införa ”Vårdval Stockholm”, en reform som fick omfattande kritik redan innan införandet för de negativa effekterna och som så sent som i fjol var tvungen att lappas för att primärvården hjälpligt skulle fungera i utsatta områden. Rinkeby vårdcentral, som ligger i ett av länets mest utsatta områden är bara ett exempel. Där har intäkterna minskat med 32 procent, trots att patienterna är lika många som tidigare. Personalstyrkan kom att halveras och arbetsbelastningen bedöms ha ökat med 43 procent. Kroniskt sjuka har kunnat se att, med denna reform, de fått stå tillbaka för friskare patienter med korta besök. Historierna om just sådana med multipla sjukdomstillstånd som tvingats boka fler besök istället för ett då ramverket utformats så är många. Signalen som skickats till de utsatta områdena är att ”ni är värda mindre”.

Ser vi till hur Alliansen hanterat skol- och utbildningsfrågorna så har fördelningen följt samma principer. Välmående områden har premierats före utsatta enligt de ersättningsmodeller Alliansen tillämpat. Samtidigt har jobbskatteavdragens fördelning även de förstärkt tendensen att lämna dessa områden än mer på efterkälken. Det är nämligen inga höginkomsttagare som bor här, snarare den lägsta decilen som, enligt SCB statistik som dessutom statsministern ifrågasätter sanningshalten i, pekar på att den gruppen är den enda som fått det sämre. Nu vill jag vara tydlig: Jobbskatteavdraget tycker jag i grunden är rätt tänkt men att det istället borde utformats som ett höjt grundavdrag för att stimulera konsumtionen bland de lägsta inkomsterna. Som det kom att utformas fick de med de högsta inkomsterna den största utväxlingen istället. Att det sedan, med denna fördelning av jobbskatteavdragets effekter, växer upp skuggekonomier i utanförskapsområden torde med andra ord inte förvåna någon.

Igår flimrade det förbi en kommentar på min Facebook som dock togs bort av kommentatorn själv. Där han, det var en han, tyckte det var skandal att vi gjorde politik av så allvarliga händelser. Personen i fråga missar, vilket även den övriga högern gör, att det är just politik som fått Husby och en del, inte alla, andra orter i s.k. utanförskapsområden till denna punkt. EN känsla av att vara övergiven föder oftast en desperation med överreaktioner som följd. Att inte bli sedd eller lyssnas på föder, vilket är fullt naturligt, en vilja att höja insatserna och tonläget. Det är därmed bara politik som kan bereda vägen för positiva krafter att få dem ur detta i dess akuta skede. Det är inte utan att jag ibland, i de stunder jag tror minst om människan, börjar undra om inte svagbegåvning är en merit i partier som moderaterna. Det verkar onekligen så.

Men i sammanhanget vill jag föra fram en ort som nämnts i sammanhanget. Rinkeby. En nära vän bor där och sedan ett halvår en av mina närmaste anhöriga. Där finns något som hjälper till att stå emot. I Rinkeby finns ett mycket aktivt föreningsliv, det s.k. civilsamhället (ett ord jag hatar). Det finns i just detta föreningsliv som aktivt arbetar med värdegrunder och inkludering i en social kontext. Inte integrering, inkludering och se skillnaden. Du är bra som du är, du behöver inte förändras nämnvärt för att få vara med – bara du skriver under på vår värdegrund. Än så länge har Rinkeby kunnat hålla emot. Men hur länge till? Där, så länge de håller emot och så länge vi kan stödja den utvecklingen, finns det lektioner att lära för oss som inte finner oss i att kravaller och arga unga sliter isär lokalsamhället.

Politiska beslut har tagit oss hit. Då är det bara politik som kan ta oss härifrån. Och om inte kravaller, som hotar att slita isär lokalsamhällen, är ett samhällsproblem för politiken att ta tag i? Då vet jag inte vad som är ett samhällsproblem längre. Och då vet jag inte längre vad politiken har för roll att spela.

Aftonbladet,  DN, Aftonbladet, DN, SR, SVT,  

Skärmdump från FB från moderat hejaklack. Lätt anonymiserad
då personen i fråga normalt är en ganska beskedlig och följsam individ

Nu har så äntligen Statsminister Fredrik Reinfeldt uttalat sig om kravallerna i Husby. Från moderata opinionsbildare i allmänhet hyllas senfärdigheten som föredömlig, lika högt hyllade i praktiken samma maranatakör när samme Statsminister reptilsnabbt och inte utan populistiska förtecken reagerade på fotbollsvåldet som kopplades till hans eget favoritlag Djurgården. Populistiskt eller inte, jag har branschkollegor som jobbar där ute med att försöka hålla någon form av ordning och de har alla uttalat nu på eftermiddagen att ett tydligare stöd från den politiska nivån hade varit önskvärt. Att de som faktiskt skall upprätthålla samhällssäkerheten skulle känna att politiken stod bakom dem. Men för att nu citera den moderate opinionsbildaren, det hade varit populistiskt. Lika populistiskt nu som den snabba reaktionen kring Djurgården var väl avvägd då. Djurgården blev av med en tränare, Husby och fler förorter håller på slitas isär inifrån. Med kraft och direkt i det första fallet för att visa det politiska ledarskapet, vagt och svävande i det andra för att visa samma ledarskap. Kanske. Statsministern sätter verkligen proportioner på det hela och för att återigen koppla till maranata-moderaten ovan, media hade inte ens frågat om utspelen då. Men fick de ändock.



Jag kommer återkomma senare i nästa vecka om detta. Jag har under en tid grävt i det hela och det är ingen lätt fråga att komma tillrätta med. Det enda jag egentligen, i dagsläget, kan säga är att de som jobbar varje dag, varje timme, med att försöka upprätthålla någon form av samhällsskydd som polis, väktare, ordningsvakter, ambulanspersonal och brandkår, förtjänar allt det stöd de kan få från oss alla, inklusive den politiska nivån och då även statsministern i synnerhet. Och ganska så direkt. Att det sedan funnits avarter i sättet att uttrycka sig från orningsmaktens sida är inte acceptabelt om det stämmer. Dessa företrädare för statens våldmonopol bör ganska snart roteras in till inre tjänst då de inte kunnat leva upp till de krav som ställs. Men så åter Statsministerns uttalanden och närmaste framtid:

Politisk närvaro, även fysisk, är bedömer jag central i detta läge. Husby, likt tidigare Rosengård och Gottsunda, behöver mer än fagra och svävande ord. Det finns en mycket stor symbolisk betydelse att visa närvaro. Dels för att ”gjuta mod i mannarna” som lite alltför ofta tvingas stå ensamma och osäkra på om de har den politiska ledningen på sin sida, dels för att understryka med vilket allvar man ser på situationen och att statsledningen finns där. Fredrik Reinfeldt? Sin vana trogen som ”Fege Fredrik” så är det någon annans ansvar, i detta fall Husby-bornas. Ingen fläck på den egna kostymen, ingen skugga över nu tre decenniers delat ansvar mellan regering och opposition. Fege Fredrik har talat.

Finns det då vägar ur detta? Ja, jag är övertygad om det och det förutsätter både politiskt mod och politisk närvaro. Men inte en väg, utan 290 eller fler vägar. Idag har jag haft tre fantastiskt givande samtal per telefon och i verkliga livet. De inspel jag fick, om de går att kombinera, kan mycket väl vara en av alla dessa 290 vägar framåt. Men jag kommer be att få återkomma, det återstår ett par tre möten inom de närmsta veckorna. Möten i Lejonets kula. Eller mer precist i Husby, Akalla, Fittja och några till. Det är nu den politiska närvaron är som viktigast, när det blåser hårt. Men det passar som sagt inte Fege Fredrik. Som mer gjort sig känd för sin politiska frånvaro och om det skulle blåsa för hårt kommer vi alla se att han är och förblir naken under den prydliga och kontrollerade ytan. Naken på allt som skulle kunna hjälpa.

Han visade det idag, statsministern. Han är naken nu. Och rädd att bli smutsig. Därför är hans öknamn, Fege Fredrik, så passande.


SvD, SvD, DN, DN, DN, AB, AB, 6M

Nu börjar reaktionerna komma. Dels från Maria Croft, DN men även Lena Mellin, Aftonbladet. Under upploppen som startade i Husby är statsministern osynlig. Endast Erik Ullenhag har gjort något väsen ifrån sig och då i morgonens SR/P1. Där tyckte jag han klarade sig rätt bra men att sitta och hänvisa till att han minsann flyttade ut sitt departement under en veckas tid var väl inte så begåvat. Det förstärkte bilden av den manövern som ett rent populistiskt tilltag.

Men åter statsministern. Han tycks ha en kronisk rädsla för att ses på bild så fort det blir jobbigt eller riskerar att bli kontroversiellt. Mannen är som mellanmjölk. Varken eller. Vem kommer inte ihåg när han var nyvald, året 2006, när motsvarande oroligheter började blossa upp i Romma, Södertälje. Ödesmättat sade han då

”Sida vid sida med Svenska folket jag går, vars förtroende jag bär”.

Och sedan dess? Osynlig.

Alla statsministrar sedan Tage Erlander har på ett eller annat sätt förknippats med något. Tage Erlander med sina rörelser när han drog upp byxorna, Olof Palme med sitt spretiga år och markerade näsa, Gösta Bohman med sin slidkniv i byxorna på fritiden, Ola Ullsten med sin velighet, Carl Bildt med ”fyra bugg och en coca-cola”, Ingvar Carlsson med att bli kallad ”dojan” för sin likhet med en skosula, Göran Persson för sin dans med kossan Doris. Fredrik Reinfeldt?

Det närmast jag kan komma att minnas honom som är Fredrik den Fege. Mellot går bra, att uttala sig om fotbollsklubbar går bra, att gå på hockey går bra. Men när samhällen som Husby, Fittja, Rinkeby, och Akalla slits sönder av inre oroligheter lägger han benen på ryggen.

Fredrik den Fege.

Aftonbladet,