Bidragsberoende är en dum idé

on lördagen den 31:e mars 2012

DN Ledare idag blir jag inte klok på. Å ena sidan pekar de på de nya, och ökande, klyftorna. De pekar på faktorer som arv och miljö men ger nu, rätt bisarrt, implicit socialdemokraterna skulden för att klyftorna ökat. DN hyser av någon outgrundlig anledning sitt hopp till Alliansen. Att denna ska komma som en räddare i nöden samtidigt som DN menar att de rödgröna vill åtgärda klyftorna med ökade, livslånga, bidrag. Om vi ser till de ökade klyftorna som DN nu tycks ge opposition skulden för så kan det vara på sin plats att påminna om ett antal faktorer:


  • Alliansen har suttit vid makten under sex år, sedan 2006.
  • Sedan 2006 har klyftorna ökat samtidigt som de skattesänkningar som genomförts främst gynnat den högsta kvartilen.


Marika Lindgren-Åsbrink på bloggen Storstad sammanfattar det hela rätt väl i sina två postningar som jag länkar till längst ner i inlägget. Lindgren pekar på att nästan 50 procent av de totala skattesänkningarna (jobbskatteavdrag, slopad förmögenhetsskatt, sänkt fastighetsskatt, sänkt statlig inkomstskatt etc) har gått till de 25 procent av befolkningen som tjänar mest. Samtidigt har bara 6 procent av de totala skattesänkningarna gått till de 25 procent som tjänar minst. Detta är en uppenbart dålig politik för den som vill minska fattigdomen. Och naturligtvis har denna politik konsekvenser i form av ökade klyftor. Det känns rätt märkligt att en ledarredaktion med en så stor begåvning som Peter Wolodarski utelämnar detta. Samme Wolodarski borde ha varit med på det seminarium som gavs till Anne-Marie Lindgren som avtackningspresent. Där hade han sannolikt ramlat av stolen av förvåning om han hade fått sig till livs vad som sades. Jag väljer att citera Anne-Marie Lindgren direkt med ett citat som :


”Bidragsberoende är en mycket dum idé”.

Vilket, i motsatts till Wolodarski et al vrångbild, ganska väl sammanfattar i varje fall min uttolkning av socialdemokratins politiska grundidé. Nu måste jag nog ändå ge dem i viss mån rätt, socialdemokratisk politik handlade fram till valet 2010 alltför mycket om att återställa system som uppenbart gick i otakt med såväl samtid som folkhälsa. Bidrag är inte lösningen som jag ser det, däremot ett medel – en försäkring - för att få folk att kunna bidra och betala tillbaka till det kollektiv som fångade upp individen när det krävdes. Att bejaka olikheter leder till ett jämlikt samhälle men förutsätter att vi ändrar anslag i våra lösningar. Socialdemokratin har under alltför lång tid satt systemen i första rummet och människan i andra när det borde vara tvärtom. Om vi bejakar, i jämlikhetens namn, olikheter för att skapa jämlikhet så måste samhällets stöd vara olika för olika individer när de behöver det. Det är där socialdemokratin trampade snett, socialdemokratin borde ha anammat det politiska idéarbete som mynnade ut i Egenmakt - att återerövra vardagen (SOU 1996:177) men som kom att begravas effektivt av Göran Persson. Mikael Romero, en av författarna till denna utredning, beskriver själva förhållningssättet ganska bra och det är min bild av den socialdemokrati som vi nu utvecklar under Stefan Löfvens, Magdalena Anderssons och Carin Jämtins ledarskap. Vi måste bort från idén att enskilda systemreformer kommer minska klyftorna och öka jämlikheten samt rätten till att vara olik.

Vi är på god väg som parti att ändra oss och istället låta vår idépolitiska utveckling genomsyras av ett förhållningssätt till individen istället för att fokusera på stora system. I den politiska terminologin har vi tidigare definierat människor som "svaga". Det kan vara missbrukare, arbetslösa, invandrare eller andra. Med en sådan ingångspunkt blir lösningarna därefter vilket vi nu sett resultatet av i två valrörelser i rad. Det är en enorm skillnad att fokusera på människors resurser i stället för svagheter, på möjligheter istället för problem. En samhällskritisk rörelse måste klara av att göra båda delarna och komplettera människan efter dess unika, och olika, behov. Men med detta så kommer skiljelinjen mellan de politiska huvudalternativen.

Människan kan, i min värld, aldrig bli ett subjekt på en marknad. Inte en simpel kund, inte heller en handelsvara. Människan är en del av något mycket större och kraftfullare. En del av ett kollektiv och ett samhälle. Men för att samhället skall fungera så måste vi ge varje individ de förutsättningar han eller hon behöver för att kunna utveckla sina olikheter. Inget samhälle fungerar bra om alla är lika och olikheten, rätten att vara olik, är grunden för frigörelse.

Vägen dit? Utbildning. Utbildning. Och. Utbildning. Det ligger i kollektivets intresse att bejaka detta och försäkra sig att varje individ kan bidra till det gemensamma och utveckla det gemensamma. Sedan naturligtvis mycket mer som infrastruktur, bostäder, näringslivsutveckling, energiomställning och mycket annat. Investeringar som kräver olika människors egenskaper och olikheter. Men börjar vi inte i människans unika behov så kommer inte dessa systeminvesteringar kunna minska klyftorna.

Bidragsberoende är därmed en mycket dum ide, bättre att försöka göra individen så olik som möjligt. Då blir vi rikare. Och friare.







Related Posts with Thumbnails

Senaste inlägg

Socialförsäkring

Ledare och opinion

Utrikes- och säkerhetspolitik

Ekonomi

NetRoots

Mediekritik

Alliansfritt Sverige

Netroots valanalyser