I allians med djävulen

on onsdagen den 11:e april 2012

Lite humor blev det idag. Svart sådan, eller kanske inte svart – men sotig. Dagen inleddes med att jag och Fredrik Antonsson ställde den indirekta frågan till regeringschefen om varför det nu gått fjorton dagar utan att vi haft en försvarsminister. Tips från coachen är att han helt enkelt inte får någon att nappa på jobbet. Att det inte finns någon som med bibehållen politisk trovärdighet som är beredd att sälja ut sin själ i två och ett halvt år för ynka 100 000 kronor i månaden. I detta sammanhang tycker jag Fredrik Antonsson sannolikt är en av de modigaste opinionsbildarna jag träffat på. Vad han gör är att implicit kritisera sin partiledning och jag vet hur mycket intern kritik han kommer att få. När jag och Peter Högberg kritiserade Håkan Juholt så kom uteslutningskraven som ett brev på posten. Dessvärre var det ingen av de som krävde vår uteslutning som hade modet eller civilkuraget nog att driva det till partistyrelsens avgörande. Det kan jag fortfarande tycka var väl fegt och inkonsekvent. Men Antonsson, han är modig. Mycket modig och han bör – i alla fall tillfälligtvis – bemötas med respekt.

Men humorn då? Jo, några timmar senare publiceras Ulf Bjereld på samma debattsida. Bjereld menar att dagens riksdagsdebatt om svensk vapenexport synliggjorde att Socialdemokraterna och Moderaterna går i armkrok i frågan om att försvarssamarbetsavtalet mellan Sverige och Saudiarabien.

S inställning är att det inte skall rivas upp. Det vore befriande om Urban Ahlin och Socialdemokraterna bidrog till att isolera Moderaterna genom att tillsammans med Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet säga Ja, vi kan, vi vill, vi törs – vi river upp avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien 2014 menar Bjereld.

Ulf Bjereld och jag är bägge socialdemokrater. Vi delar de flesta värderingarna men långt ifrån alla. Det blir ack så tydligt idag anser jag. Jag kan hålla med honom på två punkter i denna fråga. Den punkt som han implicit berör inleder jag med. Det är att vi måste bort från skenheligheten och det motsägelsefulla i vår retorik. Realpolitik och retorik måste gå hand i hand. Så långt är vi överens i denna fråga. Men där stoppar enigheten upp. Jag tror jag förstår hur Bjereld resonerar, han Broderskapare – jag fundamentalistisk ateist. Jag skulle kunna säga att han är idealisten och drömmaren och jag pragmatikern men vill inte riktigt gå så långt. Men det ligger nära till hands, Ulf Bjerelds argumentation är full av vackra ord men saknar i allt väsentligt kontakt med realpolitiken anser jag. Jag har skrivit om detta förut och skriver det ånyo, vad jag baserar min position på. I allmänhet och i fallet med Saudiarabien i synnerhet.

Saudiarabien är, trots familjen Sauds starka grepp om statsapparaten, inte en stabil diktatur. Salafiderna är inte helt förtjusta i hur familjen Saud praktiserar Koranen, inte heller wahhabisterna med vilka Ibn Saud i mitten på 1800-talet slöt en pakt, en pakt om maktdelning där wahhabisterna tog hand om Korantolkningen och familjen Saud om den världsliga makten, den som kallas för politik. Det finns idag få liberala krafter aktiva i Saudiarabien, den kanske starkaste oppositionen kommer från religiösa fundamentalistiska grupperingar som ser familjen Sauds väst-inspirerade levnadsvanor som ett besudlande av islams kärnområde. Saudiarabien härbärgerar Islams två heligaste platser, Mecka och Medina, vilket gör att de religiösa krafterna är starkare än de liberala. Att det förhåller sig så även i andra arabländer ger utvecklingen i Egypten smakprov på. Detta missar Ulf Bjereld helt. Men vad än allvarligare är att han helt utelämnar att Saudiarabien är det enda land som från början försett de syriska rebellerna med aktivt stöd. Stöd i vapen, stöd i pengar. Varför? Saudiarabien vill inte se al-Assad och alawiterna fortsätta vid makten, dessa är intimt kopplade till Iran som håller på att manövrera sig in som regional stormakt i det vakuum som det kollapsade Egypten lämnat efter sig. Det ligger inte i någons intresse, allra minst väst, att Iran blir en regional dominant. Varför? Svaret heter olja och Kina står beredda att köpa denna olja närhelst den erbjuds världsmarknaden. Detta är realpolitik. Inte drömmar, inte heller fluffiga visioner som baseras på ”We shall overcome”.

För vad är egentligen vapenexporten? I min värld är den är ett säkerhets- och handelspolitiskt verktyg. Vi behöver alla verktyg vi kan för att dels säkerställa vår livsstil men även ge sådana som Jan Eliasson manöverutrymme och acceptans för att kunna få den typ av uppdrag han har blivit utnämnd till. Allt annat är naivt. Alla andra versioner, att det skulle helt och hållet vila på kompetens och sakargument, är djupt osanna. Sverige är, trots sin storlek och sitt geostrategiska läge, en röst som många lyssnar på i världen. Ibland släpps vi in i rum före regionala stormakter som Frankrike och Tyskland. Det beror inte på vår välfärdsmodell, det beror inte på att Olof Palme (S) en gång var världens samvete, det beror inte på den stora personliga uppskattning som Göran Persson (S), Jan Elisasson (S), Pierre Schori (S) och Carl Bildt (M) röner i de internationella samfund och mer slutna sällskap där internationell säkerhet debatteras.

Det beror på att vi har något att erbjuda, svårare än så är det inte.

FOI, Försvarets Forsknings Institut, är en av världens ledande fristående institut som har kompetens att forska kring och analysera andra nationers kärnvapenprogram, av den anledningen var det ingen slump att Hans Blix fick förtroendet att leda kärnvapeninspektionerna i Irak. FOI kompetens kring så kallad "teknisk underrättelsetjänst" är vida känd och respekterad. Och den forskningen är beroende av att vi har en försvarsindustri, Carl Bildt ingrep till och med här om året för att säkerställa att FOI erhöll erforderliga anslag. Varför? Han är beroende av resultatet för att kunna betala biljetten. Biljetten till olja, biljetten till de arenor som vi förväntar oss att vi som etiskt och moraliskt högtstående nation har en naturlig tillgång till. Den är naturlig vill säga, så länge vi har något att erbjuda.

Försvarsindustrin skapar därmed tillsammans med FOI en av de biljetter som krävs för att vi ska kunna få tillträde till de rum där internationella beslut fattas. Hur cyniskt det än kan vara så förhåller det sig faktiskt på det sättet, att tro något annat är väl naivt och en övertro på de egna argumenten visavi den realpolitiska verklighet vi lever i. Andra verksamheter skapar även de biljetter till dessa rum, informationen från FRA är ett sådant exempel men det finns fler. I det explicita fallet med Saudiarabien så finns det även parametrar som handlar om amerikansk spetsteknik. En teknik som inte får exporteras till andra än "trusted nations" utan kongressens godkännande. Sverige är en "trusted nation", Saudiarabien är det inte. Genom att låta Sverige köpa och vidareutveckla amerikansk teknik för att sälja den vidare till Saudiarabien tillfredställs fler parter. USA kan vidmakthålla sin maktposition genom bulvaner, Saudiarabien kan balansera Iran som regional stormakt och Sverige får ett knippe biljetter som vi kan växla in till olja eller tunga internationella positioner. Som FN-kommissionär för mänskliga rättigheter, som FN:s vice generalsekreterare. Listan kan göras längre men ni förstår nog principen.

Jag är därför förespråkare av en vital, men kontrollerad, försvarsindustri som verktyg för vårt politiska ledarskap i likhet med dagens ordning. Allt för att fortsätta få tillträde till de rum där internationell säkerhetspolitik debatteras och ventileras och därmed en möjlighet att påverka en global utveckling till en humanare världsordning. Utan dessa inträdesbiljetter så får vi annars vackert stå utanför och ta det som erbjuds. Likt Ungern. Likt Rumänien. Likt många andra länder som har ambitioner men inget att köpa inträdesbiljetter för.

Men på en punkt till efter dagens debatt ger jag Ulf Bjereld definitivt rätt. Carl Bildts argumentation idag var av det billigare slaget. Hade förväntat mig mer elegans än så. Carl Bildt är faktiskt mer begåvad än så men all heder åt utrikesministern för att han inte svamlade likt vår egen Urban Ahlin. Hans prestation var i det klenaste laget anser jag och tillfredsställde inte mig och inte Ulf Bjereld..

Så vad gör jag då nu? Exakt just nu så går jag smånynnade på "We shall overcome"  ut i köket och bereder mig en kopp kaffe och sänder rebellerna i Syrien en tanke, ja en innerlig önskan, om att det måste gå vägen. Och det kan faktiskt gå vägen om väst kan ställa sig raka i ryggen bredvid länder som Saudiarabien som aktivt stödjer dessa rebeller med vapen, sjukvårdsutrustning, läkare och med pengar. Jag gillar det inte fullt ut, men alternativet är värre. Ibland måste jag ta det onda med det goda. Eller sluta en allians med djävulen. Men det är okej det med så länge jag vet vad jag gör, och det gör jag anser jag.

Jag sover gott om natten ändå. Kalla mig cynisk och hjärtlös, det är helt okej. Dock inte krigshetsare, för det är jag definitivt inte. Men ibland så måste vi gå i allians med djävulen, alternativen är så mycket sämre.....


ExpressenSVT1, SVT2  MiS, SR/Ekot
 
Related Posts with Thumbnails

Senaste inlägg

Socialförsäkring

Ledare och opinion

Utrikes- och säkerhetspolitik

Ekonomi

NetRoots

Mediekritik

Alliansfritt Sverige

Netroots valanalyser