Idag, och tidigare, har dessa statliga riskkapitalfonder varit kolosser med stora krav på den enskildes administrativa förmåga. Många goda idéer faller redan i ansökningsfasen. Jag förstår hur de tänker men säger ”ni tänker både rätt och fel”. Riskkapitalet måste flytta närmare innovationerna – inte in i Rosenbad. Jag vill istället se en kombination av två idéer som nu Magdalena Andersson för fram, skapa ett riskkapital för mikrokrediter för dagens finansiella aktörer. Jag väljer helt frankt att kalla den för Norrtälje-modellen. Inte för att jag råkar bo där utan för att Roslagens Sparbank 2010 fick utmärkelsen ”Årets bank” för sitt sätt att arbeta med innovationer och riskkapital. I korthet så innebär den att banken skrivit av ett antal miljoner av egna medel som kreditförluster i sin resultaträkning emedan de i praktiken jagar lokala förmågor som vill starta och driva företag i kommunen. Det har varit allt ifrån sömmerskor till fotografer som till rimliga villkor kunnat låna pengar till sin utrustning för att sedan med bankens hjälp bygga upp en lokal marknad. På bankspråk kallas denna princip för ”kyrktornsprincipen”, alla kunder skall kunna ses från toppen på kyrktornet. God personkännedom, god lokal marknadskännedom och nyttjandet av bankens övriga kundnätverk har fått dessa företag att lyfta. Jag tror mig kunna påstå att ingen av dessa lån inte kunnat betalas tillbaka i sin helhet. Vinsterna för alla är många men framför allt banken blir en partner där de nya företagen nu lägger stora delar, eller allt, av sin övriga ekonomi. Med detta sagt vill jag se en del av de innovitionsmedel som nu reserveras som ett riskkapitalavdrag eller kapitaltillskott för de finansiella aktörer som kan tänka sig att jobba med ”Norrtäljemodellen”. Det ska bli spännande att följa Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons tankar om detta men helt klart är att de administrativa trösklarna måste sänkas. Entreprenören och innovatören är just detta och inte administrativa och byråkratiska matadorer.
Det andra jag reagerar positivt på är satsningarna på infrastruktur.
Där vill jag se ytterligare konkreta tankar om vilka nya ban- och vägsträckningar man överväger. Det finns några som jag tror kan bära frukt och den jag tänker närmast på är färdigställandet av den nordiska triangeln, dubbelspår och motorväg mellan Oslo – Malmö – Kapellskär – Oslo. Vi måste värdera varje projekt noga och vad de skattepengarna ger med sig i form av tillväxt. Moderaterna har drivit igenom spårvagnstrafik för Lidingö och Östermalmsbor denna mandatperiod till miljardbelopp men denna satsning kan på sin höjd få en lokal marknad att växa och ersätter ett kollektivtrafikslag med annat vilket är slöseri med pengar även fast Lidingöborna säkert blir glada. Infrastruktur skall planeras så att den investeringen ger maximal avkastning för vår exportindustri om vi har begränsat med resurser. Med Kapellskär som utskeppningshamn så når vi den asiatiska marknadens infrastruktur på köl, lassat – lossat och klart – inom 12 timmar enkel resa Kapellskär – St Petersburg. Fartygen kan lassa och lossa i bägge hamnarna inom 24 timmar vilket gör Sveriges möjligheter att bli en europeisk hub för handeln med Asien i det närmaste unik.
Mitt betyg? Faktiskt MVG men ett minus. Minuset för att jag saknar de riktigt konkreta detaljerna i de exempel jag tar upp men så är jag rätt krävande som person. Och efter ett år av fluffig retorik från partiet så har jag rätt låg tolerans för glidningar. Men dagens VÅM och Magdalena Anderssons arbete är inte bara ett steg i rätt riktning, det är miltals från den ibland väl sentimentala retorik och tankebana vi har bakom oss.
Men bra där Magdalena Andersson och Stefan Lövfen, riktigt bra. Ni kan er Keynes, ni kan er Karleby med hans funktionssocialism och jag känner igen Rawls. Nu är vi på rätt spår.
SR/Ekot, Aftonbladet, Helena Ericson, Martin Moberg, Annika Högberg, DN, SvD, Peter Högberg, Ab, Exp, SvD, SVT, DN, SR, GP, DI, Nyheter24, Peter Johansson, Jennie Nilsson (Hallandsbloggen), Roger Jönsson
