Människan, aristokraten och EPA-traktorn

on onsdagen den 16:e maj 2012

När jag tittar på bilden SVT.se med statsministern och Stefan Löfven så ser jag en statsminister som har förändrats. Kostymerna som tidigare satt som gjutna sitter illa, inte ens TV-sminkösen har lyckats radera ut spåren av fatigue, en trötthet som inte bara beror på sömnbrist, tonen i debatten är stingslig och dryg. Själen är trött. Han som tidigare ägde ordet äger inte längre initiativet till ordet. Den Fredrik Reinfeldt som 2006 var på offensiven politiskt och retoriskt är idag på defensiven. Jag kan säga så här: Jag lider med personen Fredrik Reinfeldt, jag har under delar av mitt liv varit precis så trött som han strålar ut. Reinfeldt börjar närma sig den position som Håkan Juholt, på rekordtid, hamnade i. Varje ord vrids och vänds på ur varje tänkbart perspektiv. Tröttheten föder den spiral av klantig, eller om det är äkta, formuleringskonst. Vem vet egentligen? Jag är inte säker på att statsministern själv vet. Ytterligare tecken på att något är fel är hur statsministern börjat skruva på siffror och definitioner vilket Mikael Damberg åskådliggör idag. Skruvar på verkligheten så att den passar det egna egot. Moderaterna har haft den tendensen under en lång tid men jag bedömer att den nu gått från att vara tveksam till direkt sjuklig. Minns Sten Tolgfors "Ett försvar i balans".

När statsministern formulerar sig som han gör kan jag konstatera att jag inte kan med säkerhet säga att jag är en etnisk svensk. Pappa från Finland, finlandssvensk, med stora delar av skotskt påbrå. Är finlandssvensken etniskt svensk eller finskt? Är svenskfinländaren etnisk finsk eller svensk? Uttalandet provocerar onekligen. Vad som är stat, vad som är nationalitet är en mycket mer komplicerad frågeställning än vad som lämpar sig i direkt politisk retorik.

Men åter till statsministern. Om jag skulle vara hans vän (jag bedömer det dock som osannolikt att jag någonsin, någon gång och någon stans kommer bli hans vän) så skulle jag nog överväga att fråga honom om hur han mår egentligen. För han ser, med all rätt, sliten ut. Bakom rollen som statsminister finns faktiskt en människa av kött och blod. Hans ledarstil borde slita ner honom över tid. Den perfekte, han som äger ordet. Och så, så rasar privatlivet. Oavsett vem som tar ut en skiljsmässa så är det en personlig sorg och ett misslyckande. Om den enskilde dessutom har en personlighet som gränsar till manisk perfektionism så sliter det ner en inifrån är min erfarenhet.

När jag lägger örat mot rälsen in mot Alliansen bekräftar en förvånansvärt stor andel mina funderingar över människan Fredrik Reinfeldt. Han har nu hamnat nära en Juholsk position, allt han säger nagelfars ur alla tänkbara vinklar och är han bara hälften så sliten som han ser ut att vara kommer nu grodorna, att han säger vad han tänker och menar, upprepas. Juholt kom att bli mer och mer manisk och mindre och mindre sammanhängande. Parallellen med Reinfeldts nuvarande utveckling är inte svår att finna. Talet i Örebro bar en manisk prägel över sig, han är dryg och tyken i mötet med Stefan Löfven och varje uttalande är som gjort att missförstås. Fakta, verklighet och fiktion flyter ihop. Det som skiljer Reinfeldts från Juholts position är dock att Reinfeldt vunnit två val emedan Juholts maniska tillstånd höll på att reducera oss till noll procents väljarstöd. Med örat mot rälsen kan jag nu även fånga upp signaler av missnöje. Takhöjden är en, utnämningspolitiken en annan. Jag har hört att moderater ”classic” milt sagt ifrågasätter Kent Persson som partisekreterare och nu börjar bli skeptiska till sin ordförandes omdöme. Jag har hört att de inte ser Kent Persson som en naturlig tradition till aristokrater och akademiker som Lars Tobisson och Gunnar Hökmark på partisekreterarposten. Liknelsen av att de fått en EPA-traktor från Vivalla istället för en intellektuell aristokrat har passerat, inte bara en gång, bland dessa viskningar i skuggorna. Och faller Reinfeldt igenom så kommer vissa grupperingar även kräva en översyn av Kent Perssons nuvarande roll.

Som människa tror jag att jag förstår hur Fredrik Reinfeldt mår och fungerar nu. Tyvärr ser han inte det själv eftersom han är centralfigur i en liten bubbla där allt kretsar kring honom som person. Jag önskar att han kunde ta en längre tids ledighet nu för att få distans, att inte bränna ut sig eller fortsätta i den nedåtgående spiral han befinner sig i. Men. Som motståndare välkomnar jag hans tunnelseende och tjurighet att bita sig kvar vid sitt ämbete. Det vi sett är bara början på en nästintill Juholtsk odyssé. En resa nedåt full av förklaringar inför media om vad han egentligen har sagt samtidigt som sprickan mellan aristokrater och EPA-traktorer i M växer sig större. Livet kan inte vara bättre för en cyniker som jag men jag kan inte rå för att jag sänder människan Reinfeldt en tanke i mina veka stunder.



Bloggat: Peter Andersson vit medelåldersman med arbete, Essbeck, Det perfekta livet, Leines blogg, Parkstugan, Martin MobergThomas Böhlmark och så en eloge till en vit medelåldersman med lite framvikt som förstår. Anders Lindberg och Ann Charlotte Marteus skriver bra från varsitt perspektiv.


Related Posts with Thumbnails

Senaste inlägg

Socialförsäkring

Ledare och opinion

Utrikes- och säkerhetspolitik

Ekonomi

NetRoots

Mediekritik

Alliansfritt Sverige

Netroots valanalyser