Blame-game, Palme och Potifars hustru

on måndagen den 25:e juni 2012

Nästa politiska bok att läsa blir helt uppenbarligen Så tänkte vi på LO – och så tänker vi i dag av LO:s förre chefsekonom P-O Edin, tidigare ordföranden Bertil Jonsson samt Leif Hägg. Boken har i Aftonbladets recension åsatts rubriken (S)vikarna. Denna lek med bokstaven S i alla socialdemokratiska sammanhang börjar jag tycka är rätt tramsigt numera. Det var fyndigt för tjugo år sedan men knappast numera. Men åter till ämnet. Boken av de före detta LO-företrädarna.

Nu börjar ”The blame-game” ta riktig fart. Det har tagit sådan fart att nu gör alla vad de kan för att skylla ifrån sig allt ansvar för alla de oförrätter som nu drabbar det svenska folket. Att LO nu börjar skylla på Ingvar Carlsson är ett nytt grepp jag inte sett förut men det kommer nog mer från det hållet och från vänsterhållet i partiet. Men. Av det lilla som framgår av recensionen så andas trion Edin-Johnsson-Hägg alster ett nära på historierevisionistiskt anslag. De tycks inte med en rad nämna det som framtvingade det stålbad som de nu i efterhand kritiserar, 1970 – talets överbudspolitik där vi de facto satte oss i skuld för att låta den offentliga sektorn växa. De arbetstillfällen som den formen av ekonomi skapade är borta idag, det går inte att hela tiden låna till konsumtion. Någonstans måste pengarna in och ingen socialdemokrat vill idag nämna det som Astrid Lindgren kom att skriva om, Pomperipossa-skatten. Att denna trio skulle kritisera det händelseförlopp som skapade den höga skuldsättning som ledde fram till vad de nu kritiserar är osannolikt. Då skulle de behöva kritisera den störste av alla socialdemokratiska martyrer och ikoner, Olof Palme. Så långt kan de inte sträcka sig varför den bild de tycks teckna blir högst begränsad och inte utan historierevisionistiska inslag.

Vad de däremot gör är att de ifrågasätter Ingvar Carlssons ”det hade jag ingen aning om” och jag bedömer att de har de allt fog i världen för att göra. Jag är rätt övertygad om att Ingvar Carlsson var medveten om vad han gjorde, lika medveten som de (s)-märkta ledare som kom efter honom. De hade inget val om de inte ville gå samma väg som Grekland nu gått. Vi får inte glömma, som jag skrev, den överbuds- och lånefinansierade statliga konsumtionen som såväl Palme som Carlssons första ministär hängav sig åt. Och som Carlsson och Persson var tvungna att reglera senare. Magdalena Andersson, dagens ekonomisk-politiske talesperson för socialdemokraterna, har vittnat om hur kul det var att hösten 1994 gå runt till de olika rating-instituten som regeringens representant och försöka övertyga finansmarknadens aktörer att det fria fallet i svensk ekonomi var under kontroll. Hon tyckte inte det var kul. Alls.

Jag kommer läsa boken med stort intresse och en mycket stor misstanke om att detta är en partsinlaga från LO och vänsterfalangen i partiet i ”the blame-game”. Ett spel där det gäller att skylla ifrån sig så mycket som möjligt så tidigt som möjligt och så trovärdigt som möjligt.

Min reaktion på boken som sådan? (S)olkig (nu var jag fyndig tycker jag....), men sannolikt ett måste då den interna debatten kommer bli något av de långa knivarnas natt ju närmare kongressen 2013 vi kommer. Denna bok kommer följas av flera från andra delar av arbetarrörelsen där de olika delarna nu börjar försöka skylla ifrån sig eller i värsta fall förfalska historien. Jag funderar en del om vem som vågar, om nu någon vågar, börja kasta sten på Olof Palme och Tage Erlander. För det var under den tiden som stora underskott skapades i en lånefinansierad välfärd och statliga varvs-subventioner. Underskott som senare regeringar och ledare betalade dyrt för. Ingen infödd socialdemokrat kommer våga ta det steget, men kanske kan någon annan göra det som inte är totalt indoktrinerad av de olika kurser som ges på Bommersvik. Kanske kan någon, som kritiskt och med trovärdighet kan granska socialdemokratin utifrån och inifrån, beskriva detta. LO kommer inte ifrågasätta Olof Palme. Den gränsen går de inte över, de väljer sina krig noga. Och att begära av partiet att göra denna granskning är som att be om regn i Sahara. Omöjligt.

Man ifrågasätter inte Potifars hustru. Lika lite som en socialdemokrat skulle ifrågasätta Olof Palme.


AB,


Related Posts with Thumbnails

Senaste inlägg

Socialförsäkring

Ledare och opinion

Utrikes- och säkerhetspolitik

Ekonomi

NetRoots

Mediekritik

Alliansfritt Sverige

Netroots valanalyser