Socialdemokraterna har fel medlemmar

on söndagen den 3:e juni 2012

Jag läser just nu S-koden av Carl Hamilton, jag hade tänkt att vänta med en recension tills jag är helt igenom den men dagens opinionssiffror kräver att jag åtminstone till del relaterar till den. Till den och till Kjell-Olof Feldts bok som jag recenserade tidigare. För det socialdemokratiska partiet finns det all anledning att stanna upp vid dagens siffror och dessa två författares analyser om varför det gick så snett och när det gick så snett. Jag anser att bägge har belyst problemställningen helt korrekt, inte på samma sätt och inte med samma parametrar. Men från de olika perspektiven de ser på partiet så kompletterar deras analyser varandra.

Låt oss konstatera ett antal nu ofrånkomliga fakta, jag använder mig av den annars förhatliga höger-vänsterskalan för enkelhetens skull:


  • Socialdemokraterna har förlorat fem, egentligen sex, val sedan andra världskriget. I samtliga fall utom ett har vi tappat väljare till höger. Inte till vänster. 
  • I det sjätte valet, 1998, behöll vi makten men tappade till vänsterpartiet. Ett vänsterparti som under Gudryn Schyman rört sig till höger.


Daniel Suhonen, som recenserat samma boktitel som jag nu delvis relaterar till, med andra anser att vi trots detta skall vrida kursen vänsterut för att vinna valet 2014. Jag undrar om han läst samma bok men Suhonen indikerar något som jag mer och mer börjar bli klar över. Skulle interndemokratin fungera, med dagens medlemskår, skulle socialdemokratin gå vänsterut eftersom partiledningarna sedan andra världskriget i praktiken alltid stått till höger om medlemmarna. Det märks på den interna debatten på sina håll där Håkan Juholts ”återregleringslista” har ett starkt internt stöd. Ett stöd som sannolikt kommer ventileras om opinionsvindarna skulle vända. Medlemmarna är, trots sina preferenser, pragmatiker och nöjer sig med makt före sakpolitiskt innehåll. Detta vet partiledningen om.

Men det finns något som nu skrämmer partiledningen. Det är kraven på kraven på ökad partidemokrati. Tydligast blir det i storstadsregionen Stockholm där framför allt Stockholms stads AK, som är ett eget partidistrikt i kraft av sin storlek, styrts av samma falang i flera decennier. Det är ingen hemlighet att Bosse Ringholm styrde och ställde i detta partidistrikt långt efter sin avgång för att säkerställa att successionen säkrades av släkt, vänner och förtrogna. Medgörliga valberedningar och ett svagt representantskap har medfört att omsättningen på politiska företrädare är låg och att de rekryteras från samma kretsar. Interndemokratin fungerar inte, har aldrig fungerat heller eftersom det inte ligger i någons intresse. Då socialdemokratin i praktiken har fler medlemmar till vänster om partiledningen än till höger så måste dessa krafter bromsas eller begränsas och inspirationen hämtas från andra kretsar i samhället. Utanför partimedlemmarnas kontroll.

Detta är en motsägelse eftersom socialdemokratin, eller arbetarrörelsen som helhet, varit den tongivande röst som velat verka för en ökad demokrati i samhället. Trots vad Sofia Arkelsten påstår. För det finns krafter i socialdemokratin som historiskt har önskat och fortfarande önskar ett samhälle där valfriheten begränsas till det som kontrolleras av stat och parti. Låt oss erkänna detta och Suhonen med flera kan sägas vara i denna tradition. Eftersom dessa krafter finns, och så länge partiet har fel sammansättning av sin medlemskår, måste interndemokratin begränsas så att politiken kan anpassas till väljarkårens preferenser istället. Ett tydligt exempel på detta är att Håkan Juholts rop på återregleringar och återställare till ett svunnet 1970-tal fick stort stöd, nästintill frireligiösa yttringar, i partiets vänsterfalanger emedan opinionsstödet sjönk till nivåer där avgrunden närmade sig med stormsteg. Kjell Olof Feldts sammanställning av de löften Juholt avgav skrämmer och anger färdriktningen in i ett annat samhälle eftersom alla dessa löften på ett eller annat sätt skulle behöva finansieras. Förstatligande av hela näringslivet eller att pengar började produceras i Rosenbads kopieringsmaskiner dygnet runt är de enda rimliga lösningarna för att finansiera listan som producerades hösten 2011:


  • A-kassan höjs till en av facket accepterad nivå. 
  • Alla arbetslösa utbildas tills de får jobb. 
  • Stupstocken i sjukförsäkringen avskaffas samtidigt som ersättningen höjs. 
  • Kommuner och Landsting får mer pengar av staten för att anställa i välfärden. Staten tar ansvar för arbetsmiljön. 
  • Alla ungdomar får sommarlovsjobb.
  • Barnfattigdomen utrotas. 
  • Kulturen får sitt eget RUT- och ROT-avdrag. 
  • Stora investeringar på vägar och järnvägar samt tågen ska gå i tid oavsett väder. 
  • Pensionärerna får sitt eget jobbskatteavdrag. 
  • Återreglering av el-marknaden. 
  • Återreglering av tele-marknaden.


Inalles: Socialdemokratin är ett motsägelsefullt parti. Å ena sidan det parti som vill öka demokratin i samhället men å andra sidan begränsa den interna. De kommentarer jag sett på dagens opinionsmätning spänner från att partikamrater lyriskt talar i tungor utan sammanhang till ”nu jobbar vi ännu hårdare”. Med vad jobbar vi hårdare frågar jag mina partikamrater? Det pågår inget idépolitiskt arbete i nämnvärd omfattning som innefattar medlemmarna, vårkampanjen ställdes in eller rann ut i sanden och det arbete som skall stärka partidemokratin är i allt väsentligt tyst. Det ligger inte i partiets intresse, om vi vill återfå makten, att ge medlemmarna mer makt. Varför?

Majoriteten av medlemmarna har inte åsikter som går i takt med väljarkåren, därav socialdemokratins benägenhet att hela tiden söka andra inspirationskällor än medlemmarna och begränsa partidemokratin. Vi har helt enkelt fel medlemmar. Hur får vi en medlemskår som bättre speglar väljarnas utveckling? Däri ligger utmaningen, en utmaning som vi haft i decennier men misslyckats med.

Socialdemokraterna har fel medlemmar. Surgubben har talat.


Expressen, SR,
Related Posts with Thumbnails

Senaste inlägg

Socialförsäkring

Ledare och opinion

Utrikes- och säkerhetspolitik

Ekonomi

NetRoots

Mediekritik

Alliansfritt Sverige

Netroots valanalyser