Idag är det socialdemokraternas dag i Almedalen. Jag läser på SvD Brännpunkt om de satsningar som Stefan Löfven aviserar för exportföretagen. Skattebetalarnas pengar ska användas effektivt för att skapa fler jobb. Därför vill vi rikta ett anslag till på 100 miljoner kronor under fyra år för att stärka exporten för de små och medelstora företagen. Det är ljuv musik i mina öron och det bär mig emot att behöva låta som en partimegafon men nu måste jag det.

Det är i satsningar på exporten som jobben på hemmaplan kan, måste och ska växa.

Varför? Inte så svårt av fler skäl. Den svenska marknaden är för liten för att trygga en skattefinansierad välfärd av egen kraft. Det är det som var grundtanken med EU, att skapa en tillräckligt stor intern marknad för att få de dynamiska effekter som krävs för att bygga ett stabilt samhälle. USA har en, i relativa tal, mindre export men klarar ändå att hjälpligt skattefinansiera vissa gemensamma åtaganden.

Var ska då dessa satsningar gå? Om vi ser till de länder som ligger i tio-i-topp av våra exportmarknader så är det endast tre länder, Kina, Finland och Norge, som inte har allvarliga ekonomiska problem. Övriga länder, inklusive Finland, ingår i Euro-zonen som alla mer eller mindre kommer se sina finanser i ruin snarare än vi anar med anledning av en numera rätt välkänd kris. När det sedan kommer till fördelningen inom exporten, tjänster, service och produkter, har jag en del tankar om som jag håller på gräver i. Jag kommer återkomma med detta när jag pratat med Stockholms PD. Vi kan ha en sak på gång som nog kan kännas nog så visionärt, kostnadseffektivt och progressivt. Vi har ett möte om detta i Augusti.

Det som är slående är att vår export är fokuserad på väl utvecklade länder emedan Afrika och Mellanöstern, som av de flesta bedöms vara de sista stora exportmarknaderna är att beteckna som vita fläckar för svensk export. Trots att vi faktiskt borde ha förutsättningarna för att skapa en framgångssaga. En industri och en forskning som i många fall ligger i teknikens absoluta framkant, ett politiskt oberoende från USA (på pappret) och en stor del av arbetskraften som behärskar språk som arabiska, persiska etc. Men det lyfter inte och skälet är, bland många andra, att det finns ett motstånd hos svenska företagsledare att ta till sig den kompetensen. Jag tänker inte kalla det för en smygrasism inom näringslivet, eller kanske mer en rädsla, osäkerhet och oförståelse för kulturen. För, låt oss vara ärliga med detta, det är lättare för en person med svenskklingande namn att göra karriär än en Ali, Mohammed, Samir eller Fatima. Och det är nödvändigt att släppa fram dessa krafter, trots att jag rest, verkat och studerat Mellanöstern och Nordafrika i nu åtta år i olika uppdrag och har en i praktiken klar fil. kand. i Mellanösternkunskap med påbörjade masterstudier i politisk islam så kan jag inte påstå att jag är fullärd.  Det är en annorlunda logik, när du tror du kan klara dig bra så inser du att du bara skrapat på ytan. Få vet hur man återbördar en vanlig hälsningsfras för att kunna öppna för ett förtroligt samtal, ännu färre vet hur man för sig vid en vanlig middag för att inte verka oartig eller okultiverad.

Med risk för att låta som en maranata-sosse så blev jag glad idag. Det är ett skifte i socialdemokratin. Ett skifte till att vilja, och våga, ta ansvar. Detta gav kraft. Detta ger hopp om framtiden.

Nu återstår bara en sak, en teknisk liten detalj. Att vinna val.