Den fördummande stiltjen.

on tisdagen den 10:e juli 2012

Igår använde sig Staffan Lindström på bloggen ”Jämlikhetsanden” av uttrycket ”Doldrum” för att beskriva livet i politiken post-Almedalen. Doldrums är den vedertagna maritima termen för det område i Stilla Havet och Atlanten som ligger i den intertropiska zonen där det endast blåser mycket svaga vindar. Det blåser svaga vindar i politiken och på DN ledarredaktion blåser det inte alls. Det är sällan jag läst en så urvattnad och konstig ledare från denna redaktion. Det enda jag kan uttolka ur den är att DN är besvikna på att skattefrågorna inte dominerat debatten det senaste året. Redaktionen gör ett par tafatta försök att attackera både Anders Borg och Socialdemokraterna för allehanda oförrätter men hela ledaren landar ganska platt. Jag kan tycka att den trycksvärtan hade kunnat användas bättre på andra sätt.

Ledaren handlar uteslutande om olika skatter och man konstaterar, helt korrekt, att socialdemokraterna numera inte kommer avskaffa jobbskatteavdragen men samtidigt att det hela tiden ligger en attityd om att ”en höjd skatt är en bra skatt” till detta fenomen i mitt parti. Hela ledaren i DN är, anser jag med detta, fördummande. Fördummande eftersom de inte dels gör en analys om varför socialdemokratin tagit sin nuvarande position, dels för att de inte förmår klargöra var skiljelinjen i svensk politik står någonstans. Det är en fördummande stiltje på DN Ledarredaktion dessa dagar. Wolodarskis semester tycks av en ren slump sammanfalla med denna stiltje.

Om vi börjar med det enkla, jobbskatteavdragen, så har jag hävdat samma sak sedan det första infördes. Bra idé men felaktig fördelning. Fördelningen, som Marika Lindgren åskådliggort fler gånger, hade aldrig möjligheten att skapa de dynamiska effekter i form av ökad konsumtion och ökad produktion som var avsikten. Hade Alliansen istället fokuserat avdraget så att det gynnade de lägsta decilerna mest så hade vi sett andra effekter än dagens mycket vaga. De som tjänar minst är mest benägna att spendera på livets nödvändigheter än den välmående medelklassen. Dessa har istället, nu när de kom att gynnas mest, istället bytt upp sig i hus och lånat upp hela det ökade löneutrymmet. Detta har fått två icke önskvärda effekter:

  • En galopperande bostadsmarknad i storstäderna
  • Hushållen har i detta segment ökat sin skuldsättning


Att höja skatterna i detta segment skulle kasta in dessa hushåll i ett svart ekonomiskt hål och drastiskt minska deras möjligheter till konsumtion, många skulle dessutom röra sig mot en situation där de skulle få svårt att få pengarna att räcka till med tvångsförsäljningar av bostäder som följd. Ett alltför stort utbud av bostäder på kort tid skulle snabbt sänka priserna och då samtidigt få andra hushåll att närma sig den belåningsgräns som banker och riksbank satt. Detta skulle medföra att bankerna av dessa skulle behöva begära förtida lösen av lån och sedan skulle en svensk variant på den amerikanska bolånekrisen vara en dagsrealitet. Med allt det för med sig. Att höja dessa skatter är skadligt för ekonomin i dagsläget och är ingenting vare sig jag, Magdalena Andersson eller Stefan Löfven vill. En höjd skatt för dessa är allt annat än bra. Den är direkt förödande och skulle få långtgående konsekvenser för framför allt storstadsborna. Där val vinns.

Men det är en isolerad debatt i debatten anser jag. Vad DN, och även vi i viss mån, inte förmår är att definiera frontlinjen i politik i allmänhet och då den frontlinje som ligger mellan Alliansen med moderaterna på ena sidan och Socialdemokratin på den andra. Vänsterpartister och Miljöpartister får dessvärre avstå här då jag inte upplever något av dessa partier är med i matchen egentligen. Det ena partiet mer förvirrat och verklighetsfrånvänt än det andra av dessa två anser jag. Dessutom är de enda som tjänar på att denna debatt,  om skatteslag för skatteslag, tar fart är Alliansen och det är därför DN är så gruvligt besvikna på frånvaron av den. De vill inte, och de förmår inte, tala om den egentliga skiljelinjen. Mest för att de inser att få skulle stödja deras idéer.

Skiljelinjen i svensk politik är det tyvärr för få som talar om. Den går inte mellan skattesatser, inte heller går den via vem som ska driva en skola eller inte. Skiljelinjen går, anser jag, i var slutar vårt gemensamma ansvar för varandra och vår omgivning och var tar individen vid. Vilket är individens ansvar i en gemenskap. Hur ser vårt gemensamma erbjudande ut som omfattar alla och envar, vad ska individen prestera själv och vad kostar kalaset. Där, och ingen annan stans, går skiljelinjerna. När vi är klara med den debatten kan nästa ta vid, vilka skatter är skadliga och vilka är det inte. Vem som skall driva vad och vad som är särintresse och vad som är allmänintresse är även det frågor som kommer i nästa fas.

Inalles: DN Ledare idag är ett utslag av, bedömer jag, Peter Wolodarskis semester. En fördummande stiltje råder på DN Ledarredaktion där enstaka ”squalls”, eller lokala regnväder i form av skattefrågan vid DN fikabord, ibland rör om lite grann. Inte mer, men definitivt oftast mindre.



DNJämlikhetsandenHögberg i närliggande ämne
Related Posts with Thumbnails

Senaste inlägg

Socialförsäkring

Ledare och opinion

Utrikes- och säkerhetspolitik

Ekonomi

NetRoots

Mediekritik

Alliansfritt Sverige

Netroots valanalyser