Sverige behöver lagstifta om amortering på bostadslån med hög belåningsgrad. Det föreslår Swedbank i ett brev till Finansinspektionen, finansdepartementet och Riksbanken. Enligt Thomas Backteman, kommunikationsdirektör, fungerar inte bankernas egna försök till självreglering i dag. Med viss fördel kan den intresserade ta del av Cornucopia / Lars Wilderängs tankar om detta. Mina egna? Det har i tysta skett en förflyttning av skuldbördan från staten till hushållen sedan regeringen Carlsson II / Persson påbörjade saneringen av statens finanser 1994. Ju mer staten har sanerat sin ekonomi, desto mer har hushållen satt sig i skuld, främst genom bostadslån.
Några av de vanligaste måtten på skuldsättningsgraden i hushållssektorn är de totala skulderna satta i relation till de disponibla inkomsterna respektive de totala finansiella tillgångarna. En liknande kvot är hushållens skulder i förhållande till BNP. Eftersom BNP är större än enbart hushållens disponibla inkomster ligger skul- dandelen på en lägre nivå. Men även detta mått har stigit till rekordhög nivå de senaste åren. På lång sikt har hushållens skulder stigit betydligt snabbare än BNP. En historisk genomgång av det kanske mest använda måttet, skulder/disponibla inkomster, visar att kvoten steg från 77 procent 1970 till knappt 130 procent efter avregleringen på kreditmarknaden i slutet av 1980-talet. Därefter noteras en kraftig nedgång i kvoten till 85–90 procent under krisåren i början av 1990-talet. Som framgår av diagrammet har kvoten stigit kontinuerligt sedan dess och låg förra året på rekordhöga 151 procent. Detta antyder att skuldsättningsgraden har stigit till ohållbart höga nivåer och att läget till och med är värre än under den förra toppen i slutet av 1990-talet. I diagrammet kan vi se en ökning i takten 2006 i samband med regeringsskiftet Persson – Reinfeldt, det som ligger bakom detta är, bedömer jag, jobbskatteavdraget. De av er som följt denna blogg kan säkert notera att jag inledningsvis aldrig var emot jobbskatteavdraget men tyckte att det hade ett för stort fokus på medelklassen, de dynamiska effekter i form av konsumtionsökning och därmed produktionsökning har uteblivit. Vid en annan utformning, som ett höjt grundavdrag för de som arbetar, hade effekterna blivit de avsedda. De svagare hushållen har inget annat val än att ta varje extra krona för nödvändig konsumtion emedan den i allt väsentligt välmående medelklassen nu istället använt varje ny krona till ytterligare ränteutgifter. De har, enkelt uttryckt, lånat upp pengar för att köpa större bostäder. Detta har bidragit till en uppblåst bostadsbubbla samtidigt som detta inte stimulerat konsumtionen.
Detta resulterar i ett antal mindre behagliga bieffekter för alla mina partikamrater som tror att ”det bara är att höja skatten” för att finansiera allt från en återreglering av telemarknaden till att anställa 100 000 i offentligt finansierade omsorgstjänster.
Som Cornucopia konstaterar är ett huslån på mellan 3 och 4 miljoner kronor ingen ovanlighet i tillväxtregionerna. Bara räntekostnaden på dessa lån ligger på mellan 150 000 och 200 000 kronor per år brutto. Skall sedan dessa hushåll nu amortera av dessa lån med 100 000 kronor per år (30 år på ett lån om tre miljoner kronor istället för dagens takt som ligger runt 100 år) hamnar dessa hushåll på en månadskostnad, exklusive el, vatten, värme, sophämtning, försäkring, nödvändigt underhåll etc., på runt 25 000 kronor. 25 000 kronor skattade pengar. Denna grupp är, så som situationen utvecklats nu, oerhört känslig för förändringar. Det finns inte några skattemedel att tala om att hämta in, med amorteringskrav kan det mycket väl vara så att en del hushåll måste sälja i ren panik. Panikförsäljningar som leder till prisfall, som leder till lägre värderingar på bostäder i samma område, som leder till att bankerna,- för att skydda sina tillgångar – ställer krav på högre amorteringstakt som i sin tur leder till…. Ja, ni förstår nog.
Detta är jobbskatteavdragets mörka sida, en sida som alla som känner ansvar för Sveriges ekonomi måste förhålla sig till. Som Magdalena Andersson har konstaterat kommer inte socialdemokraterna att röra vid jobbskatteavdragen. Det här är förklaringen. Allt för många svenska egnahemsägare sitter i rävsaxen nu, det var illa redan innan 2006. Det är ännu värre nu.
Vi kan tycka vad vi vill numera om jobbskatteavdraget men vi har kommit i en situation, delvis av omvärldens försorg men definitivt förstärkt av Alliansen, som gör att detta inte kan laboreras med hur som helst. Det är att leka med elden och det kan bäst liknas vid ett ”Djävulens alternativ” nu.
Det är jobskatteavdragets mörka sida helt enkelt. En sida vi måste ta ansvar för och inte springa runt och lova en massa saker som blir omöjliga att hålla.
