DN Ledare idag är en av de mer välskrivna denna sommar oavsett tidningsutgivare. Den tar upp vilken moralisk och etisk problematik som polisens utökade möjligheter till att ta DNA-prov medger. De tar upp Niklas Lindgren, även kallad Haga-mannen, som ”vägrade” en frivillig ”topsning” i samband med våldtäkterna i Umeå. Bara genom hans vägran att låta lämna DNA-prov gjorde honom misstänkt för dessa brott. Det var han visade det sig och sedan hade rättvisan sin gång. Jag har personligen inga problem med att lämna allehanda prover frivilligt till den myndighet som kan tänka sig behöva dessa, jag kan redan nu meddela att det enda dessa kommer visa är en förhöjd sänka och att jag äter cellgifter för min reumatism. Men det spelar ingen roll egentligen i dessa fall, vad DN sätter fingret på med kirurgisk precision är behovet av en bredare debatt kring prover och, enligt mitt synsätt, diagnoser. Det skall åligga samhället eller arbetsgivarna att bevisa en skuld eller oförmåga, inte individen att bevisa sin oskuld eller hälsoläge.

Varför skriver jag på detta sätt? Klippet från TV 4 om Torolf är talande, Torolf har arbetat som lokförare i 28 år. 28 års prickfri tjänst. Han fick härom året en diagnos som Aspergers syndrom varpå Transportstyrelsen drog in hans tillstånd att framföra tåg. Trots att det är det enda han gjort i nu 28 år. Transportstyrelsen överlåter med ens Torolf att bevisa sin duglighet då myndigheten i ett slag, baserat på en schablonmässig hantering, berövat honom hans arbetsförmåga. Trots 28 års prickfri tjänst.

Andra exempel som vi nu kan börja skönja är hur försäkringsbolagen bedömer nyföddas möjligheter till att teckna försäkringar allt hårdare. För tidig födsel är ett exempel, ärftliga sjukdomar i släkten ett annat. När nu diagnoserna Aspbergers syndrom och ADHD kan ställas redan i späd ålder så rör sig samhället sakta men säkert i en där samhället och företagen, i sin iver att skydda sina intressen, ser individen som en presumtiv motståndare eller onödig belastning. I varje fall intill dess att individen, medborgaren, bevisat sin oskuld.

DN avslutar, i fallet om DNA-tester, ledaren med följande:


Förutom tillsyn skulle det behövas en bred debatt om det rimliga i att en misstänkt skattefifflare kontrolleras mot alla mord, våldtäkter och villa­inbrott.

Jag skulle nog vilja bredda och fördjupa samtalet ytterligare. Torolf är inte ensam i sin situation, det finns 1 000-tals fler med samma historia av obegripliga diskrimineringar. Diskrimineringar som, i vissa fall, sprider sig till anhöriga. Där anhöriga, utan att vara ens i närheten av problemet, drabbas av en kollektiviserad stigmatisering. Frågan jag ställer mig en morgon som denna, mer än vanligt mörk i sinnet, är

Var det så här, ett samhälle som George Orwell predestinerade med sin bok 1984, vi ville ha det? Har medborgarna, de som utgör samhället, nu blivit samhällets värste motståndare? Vad ska vi sätta främst? Samhället eller individen?

 Så som vi rör oss så bedömer jag att vi är på fel väg. Och det som skrämmer mig, vi rör oss utan egentlig debatt.

DN, TV 4, TV4 igen (Torolf)