De som står nära arbetsmarknaden använder i allt mindre utsträckning Arbetsförmedlingens tjänster. I stället är det främst den grupp som har stora svårigheter att få jobb. Det ställer mycket stora krav på arbetsmarknadspolitiken, skrev Ylva Johansson (S) på SvD Opinion som i fredags. Lite skäms jag faktiskt för att jag inte fångat upp denna tidigare men egentligen så gör det inte så mycket. Bättre att få reflektera över den i lugn och ro på tåget. För den är bra.

Ylva Johansson sticker ut bland våra talespersoner. Hon utnyttjar sommaren i debatten precis på det sätt som övriga borde göra. Sommar är tid för eftertanke och det är väl den tiden på året som andra än politisk förstå-sig-påare tar sig tiden att läsa debattartiklar. Och Johanssons är bra. Ner i verktygslådan och ta fram klassiska socialdemokratiska verktyg som visat sig fungera i alla tider. Genom att denna artikel passerat riksdagsgruppsledningen så kan vi sannolikt förvänta oss att höstens skuggbudget kommer att omfattas av detta som en röd tråd. När jag första gången läste den blev jag glad, när jag nu kunnat processa den, så skulle jag vilja använda denna som bas för att nå längre. Dra ut idéerna i tangentens riktning, spänna bågen hårdare. Utmana.

Ylva Johansson skriver som en av punkterna att vi skall utnyttja Arbetsförmedlingens resurser flexiblare parat med en rad med verktyg. Och det är här jag vill nå längre genom att implementera ett begrepp som jag hämtar från ett närliggande område, sjukförsäkringen. Jag vill se en variant på FINSAM fast inom arbetsmarknadspolitiken och då med arbetsgivarparterna närvarande och delaktiga. FINSAM är ju en finansiell samverkan mellan vårdgivare, Försäkringskassa, Arbetsförmedling och kommun i form av socialtjänst. Dess verksamhet går ut på att de lägger pengarna i samma pott och fokuserar på parallella aktiviteter för de som har multipla hinder att komma över. Vårt problem är att vi byggt upp sekventiella system där individen ”ska bli klar i ett system” innan nästa aktör kan ta vid. Denna form torde kunna implementeras även i arbetsmarknadspolitiken. Jag vill dock vara tydlig: För att detta ska kunna fungera så måste det finnas en vilja från individen att bidra, att vara öppen i sinnet och kanske tvingas acceptera de karriärvägar som finns till buds. Att gå och vänta på drömjobbet, på det gemensammas bekostnad, är ingen mänsklig rättighet. Alla kan inte bli spelutvecklare eller fiolbyggare, vi har ett behov av snickare, vårdpersonal, processtekniker och busschaufförer som även det måste tillgodoses. Det finns med andra ord en gräns för vad som är acceptabelt att tacka nej till från individens sida om den skall fortsatt uppbära A-kassa eller annat stöd. Ska det gemensamt finansierade kunna få bästa effekt får vi alla ge avkall på våra livsdrömmar på det ena eller andra sättet.

När Stefan Fölster, Svenskt Näringsliv, nu identifierar ”miss-matchningen” på arbetsmarknaden som ett stort hinder för svenskt näringsliv och svensk industri så är det något att ta fasta på. Inte Fölsters lösning med sänkta löner, i enlighet med Peter Andersson, som recept utan genom att vända på arbetsmarknadslogiken av idag och stimulera arbetsgivarna till att ta både initiativ till kompetensutveckling men även ansvar för sin egen framtid. Jag vill se ett FINSAM på den svenska arbetsmarknaden med gemensam finansiering av nästa generations arbetare där de enskilda arbetsgivarna är med i arbetet med de arbetslösa eller felmatchade och, under förutsättning att arbetsgivarna verkligen rekryterar, tillåts kvitta delar av arbetsgivaravgifterna mot den eller de insatser de finansierar för att göra dessa anställningsbara. Detta ligger, anser jag, i linje med den socialdemokratiska traditionen att inte hantera arbetsgivare, näringsliv och industri som ett särintresse. Detta är ett allmänintresse, att hitta vägar in på arbetsmarknaden för våra unga och utveckla det som bygger den svenska välfärden. Modellen jag skissar på med trepartssamarbete med arbetsgivaren involverad är faktiskt en vidareutveckling av det kompetenspaket som Stefan Löfven förhandlade fram för delar av fordonsindustrin som ordförande i IF Metall.

Se det som ett ”baby-step” i likhet med mina tidigare inspel i den serien. Jag vill nog hellre se det som ett komplement till Ylva Johanssons artikel för att kunna skapa ett stort språng för svensk industri, svenskt näringsliv och svensk arbetsmarknad. Men för att det ska lyckas måste vi få med oss näringsliv och industri. Dessa är inget särintresse, de är av allmänintresse.

Det stora språnget.

SvD (Johansson), DN (Fölster), Staffan Lindström, Ylva Johansson, Göran Johansson, Martin Moberg, Peter Johansson,