Igår öppnade riksdagen. Utöver en rätt intetsägande regeringsförklaring och att vi behövde genomlida statschefens kanske sämsta tal någonsin så passerade gårdagen i någon form av konstgjord andning. Jag hade svårt att känna någon riktig entusiasm inför svensk inrikespolitik. Bataljen kommer kanske senare under hösten i budgetarbetet där fluffiga ord skall omsättas i konkreta budgetsiffror och lagförslag men det är då. Då kan det bli nerv, inte förr. Men nerv finns ändock för den som vill. Lyfter vi blicken från den svenska vattenpölen pågår det nu tämligen stora rörelser i Mellanöstern. Rörelser som kan komma att spä på den oro som i varje fall jag känner inför framtiden för det som kallas väst. I ett land som har visat sig vara heligt för lite för många religioner för att det skall vara hälsosamt. Israel. Lite för många religioner, trots att de är kusiner, gör anspråk på denna landremsas religiösa inriktning för att det ska vara hälsosamt för resten av världen.

I Haaretz kan jag läsa mig till att den Palestinska myndigheten (PA) nu på allvar överväger att överge Oslo-avtalet från 1993. Ett fredsavtal som gav såväl Yasser Arafat, Shimon Peres och Yitzhak Rabin Nobels fredspris året efter. Skälet till varför nu PA nu överväger att dra sig ur är att de anser, med viss rätt, att Israel bryter mot den del av Oslo-processen som kallas för Paris-avtalet. Parisavtalet ger Israel en de-facto makt över den Palestinska ekonomin i form av exportkontroll. PLO:s villkor när de skrev på avtalet var att för att gå med på denna kontroll så skulle Israel inte begränsa palestiniers rätt och möjligheter att arbeta i Israel. Som bekant har antalet palestinier som har ett Israeliskt arbetstillstånd aldrig varit lägre än nu. Den palestinska ekonomin är som följd av detta i ett miserabelt skick.

Allt detta föser nu den palestinska opinionen närmare dels Muslimska Brödraskapet men även mot Iran. Hamas arbetar nu febrilt för att få till stånd en frihandelszon tillsammans med Egypten för att kringgå Paris-avtalet samtidigt som Egypten tagit upp förbindelserna med Iran och väljer Kina som partner istället för västvärlden och USA. Förbindelser med Iran som varit bottenfrusna sedan 1979 när Shahen av Iran störtades för att ge plats till dagens islamistiska regim. Vi ser en rörelse i mellanöstern som är från väst och den demokrati vi känner istället för att den rör sig mot vårt synsätt. Detta är riktigt illa.

Allt detta kommer, bedömer jag, påverka oss i förlängningen mer än den annars rätt trista och intetsägande svenska inrikespolitiska debatten. Den är i dagsläget utan nerv och bitvis utan relevans. Lurpassande kallas det för på ren svenska. Pensionärerna fick femtio kronor extra i plånboken samtidigt som statsministern lovar hårdare tag mot kriminella och ett stopp för räntesnurror. Vi kan glömma allt detta om den utveckling som vi nu ser packas upp i mellanöstern får fritt spelrum. Om så blir fallet, vilket jag tror det blir i någon form, så kommer det få oöverblickbara konsekvenser för vår livsstil.

Om det pratar ingen. Men jag tror mig veta att en person, Carl Bildt, är fullkomligt på det klara vilket mardrömsscenario som vi och Europa kan stå inför inom kort. Och i mitt eget parti? Tror nog inte att den insikten finns dessvärre. Det är rätt tyst på den fronten sedan lång tid tillbaka. Vi är inte ett alternativ i svensk utrikes- och säkerhetspolitisk debatt som det ser ut idag. Tyst som graven, tandlöst och utan någon egentlig analytisk förmåga i partiledningen om vi bortser från Carin Jämtin. Men hon har ett parti att sköta varför vi är utelämnade till en mans vilja och erfarenhet. Carl Bildt äger scenen, med all rätt. Så länge han finns där han finns, så länge har vi i varje fall någon - oavsett hans egna preferenser - som begriper någonting i varje fall.

Konkret:  Samtidigt med den svenska ankdammsdebatten, i en annan del av världen, pågår det något som i allra högsta grad kommer påverka vår livsstil. Och vi kommer inte tycka om resultatet. Trots detta, eller kanske just på grund av detta, pågår ingen egentlig debatt om någonting som har en mer långsiktig bäring i svensk politik vilket är djupt illavarslande.

We will be in for a surprise om talesättet tillåts.

We will be in for a surprise, någon kommer kasta en stor sten i vår ankdamm inom kort och svallvågorna som den, eller de, stenarna skapar kommer att förändra rätt mycket. Mycket mer än vad vi kommer tycka är önskvärt.

Haaretz, JPost1, Jpost2,