2018 är det 100 år sedan den liberale statsministern Nils Edén drev igenom allmän och lika rösträtt. Parlamentarismen gjorde sitt definitiva genombrott i Sverige. Socialdemokraten Leif Pagrotsky har nyligen uppmärksammat detta i en enskild motion till riksdagen. Han har kommit med ett utmärkt förslag – att göra 2018 till ett officiellt minnesår. Om detta skriver Peter Wolodarski en i en signerad kolumn i  DN    .

Jag ställer mig kluven inför vad vi har att fira egentligen. Som Wolodarski pekar på ska vi vara försiktiga med att låta politiker strössla med jubileer och nya högtidsdagar. Pagrotskys motion är inte på något sätt självklar. På hundra år har det onekligen hänt en del i samhället som gör att i varje fall jag funderar på hur mycket demokrati som finns att fira. Daniel Suhonen talar, från den yttersta vänsterkanten, om påstådda odemokratiska tendenser inom socialdemokraterna. Att kapitalet köper sig Buktalare för att styra beslut och politiska program i önskade riktningar. Sant eller inte? It is all in the eyes of the beholder. Samtidigt fördummas i praktiken alla politiska debatter genom tabloidmedias medverkan. Det är numera alltmer sällan jag läser kritiska samhälls- och politiska analyser värda namnet. SvD Politikerkollen och vissa, inklusive Wolodarski, ledarskribenter eller analytiker/krönikörer kan sägas göra viss skillnad i ett annars ökentorrt politiskt debattklimat. De som gör vad de kan är bland anndra annars Björn Elmbrandt, Lena Hennel och KG Bergström. Alla med sin vinkel, alla med sitt perspektiv men annars så brister i praktiken all media med sitt implicit uttalade folkbildande uppdrag. Samtalet om demokrati, har blivit lika spännande som blöjreklam nu när vi tror att den är självklar. Vi har tagit något för givet som jag vågar påstå förändrats till det sämre för att vi inte vårdat det.

Demokrati är, enlig Hjalmar Branting, den upplysta majoritetens beslut. Men är demokratin av 2012, eller 2018 för den delen, den demokrati som förtjänar ett jubileumsår? Jag vågar påstå att den demokrati som kom att prägla folkhemsbygget, som byggde på folkrörelsetanken kanske är renare än den som vi ser idag. Idag är informationsövertaget, kontaktnätet och den som kan spelets regler bäst är den som vinner, inte den som egentligen har väljarnas eller medlemmarnas förtroende.

Jag har, under min tid som medlem i ett politiskt parti, kunnat se hur stora begåvningar manövreras ut med hjälp av ett intrikat utnyttjande av stadgar och kontroll av valberedningar. Hur spel under täcket, med upprättandet av politiska skuldsedlar, sätter interndemokratin ur spel. Ett av de strategiskt mest viktiga partidistrikten, Stockholms Stads Arbetarekommun, är ett skrämmande exempel på hur en ganska begränsad personskara lyckats uppdragsmaximera de interna uppdragen på ett sådant sätt att de kontrollerar 80 procent av de externa uppdragen, devalbara platserna till de högst arvoderade uppdragen i landsting och riksdag. De umgås med varandra, de är i flera fall släkt eller gifta med varandra. Dessa kallas i medlemstermer i staden och i länet för ”Familjerna”. Alla aktiva medlemmar vet vilka dessa är. Denna form av partidemokrati, om det ens förtjänar suffixet demokrati, finns dessvärre i fler partidistrikt och ganska många arbetarekommuner varför att motionen som Leif Pagrotsky nu låtit skicka in har ett svart stråk av ironi över sig. Vilken form av demokrati är det vi skall honorera 2018?

Är det samhällsdemokratin, där pengar, PR och informationsövertag numera sätter agendan? Eller är det resterna av folkrörelsedemokratin, som numera bara bottnar i vilka kontaktnät du lyckats skapa i SSU under ungdomsåren, som skall hyllas? Eller blir 2018 det år vi på allvar ska försöka återerövra något som skulle kunna likna Hjalmar Brantings vision, såväl som i samhälle som parti?

Frågan har sannolikt fler formuleringar, men jag tror dessvärre att ingen av dagens elit har några svar. Oavsett om det är till väljare eller medlemmar.

Demokrati? Hrmpf. Humbug. Låt oss därför använda tiden från idag att återta demokratin så att vi lagom till 2018 kan säga att det var året vi kunde till slut återupprätta den. För så starka är strukturerna så att det nog kommer ta den tiden. Och då får vi ändå jobba rätt hårt.