Inledningsvis, med en adress till den yttersta partivänstern, vill jag markera var jag står:
Vinster i välfärden borde inte vara den fråga som splittrar rörelsen. Eller så är den det. Det finns för oss alla skäl i världen att påminna oss om vad Nils Karleby skrev, att det inte är vem som äger produktionsmedlen som är det intressanta, det är hur vi fördelar överskottet. Nils Karlebys tankar var det som byggde Tage Erlanders och Ingvar Carlssons politiska gärning och dessa är nu tagna till heder igen. Jag anser att Stefan Löfvens förslag är balanserat men att det förpliktigar. Den förpliktigar det allmänna att vara lika öppet för allmänhetens och väljarnas granskning samt att beslutet om vinst i praktiken läggs i väljarnas händer. Anser Danderydsborna att det är rimligt, med levererad kvalitet, att Carema och Attendo ska kunna göra ett vinstuttag lokalt på upp till 20 procent, so be it. Anser Södertäljeborna motsatsen så kommer även det, var fjärde år, kunna regleras av väljarna genom ny politisk färdriktning i allmänna val. Valet ligger, helt i enlighet med vår tradition, i ett starkt kommunalt självstyre. Lokalpolitiken får därmed en renässans som bara är av godo. Jag stödjer med andra ord det förslag som det hitintills presenterats.
Men det finns ett antal andra parametrar som mina kamrater på vänsterkanten bör reflektera över innan de höjer tonlägget en oktav till:
Är det rimligt att denna fråga, som egentligen borde handla om lokal demokrati och kvalitet blir den som splittrar partiet? Jag anser det inte. Välfärden är inte den enda verksamhet som i sådana fall borde återförstatligas. Jag har skrivit om det tidigare, våldsmonopolet är redan uppluckrat i och med att privata aktörer upprätthåller lag och ordning inom ramen för Ordningslagen. Statens våldsmonopol är det yttersta medlet som skall skydda och hålla ihop oss svenskar som homogen stat mot inre och yttre hot.
Mina partikamrater bör även ställa sig frågan om det, med en tillbakablick på Håkan Juholts irrfärder i återregleringsträsket, är värt striden. Juholts tid som ordförande var sannolikt inte bara den mest turbulenta i partiets historia, den kantades av en rad med löften på återreglering av olika marknader. En återreglering har alltid ett pris i form av ett vite till de som ser sin verksamhet bli expropierad. Vi skall då värdera om det är rimligt att vi lägger skattemedel på detta eller om vi skall försöka jämna ut klyftor istället. En återreglering, med följande viten, gör de rika rikare på skattebetalarnas bekostnad för lång tid framöver. Att återreglera till exempel elmarknaden skulle kosta en halv statsbudget. Bara räntekostnaderna för detta skulle äta upp hela det belopp Alliansen reserverat för kultursektorn. Vad välfärden skulle betinga har jag inte räknat på men beloppen som då skall användas kommer avskräcka de flesta. Skattemedel, som till ingen nytta för skattebetalarna, går till att göra rika rikare och fattiga fattigare. Klokt använda skattemedel? Tveksamt. Och ytterst tveksamt om det skulle mötas av Karlebys gillande.
Vad är då alternativet? Att bryta oss ur EU och ansluta oss till den skara nationer som Venezuela kan sägas representera. Att godtyckligt förstatliga utan konsekvenser för den politiska eliten.
Jag ger Stefan Löfven, Carin Jämtin, Mikael Damberg och Magdalena Andersson mitt stöd för förslaget som sådant av vad vi vet av det idag. Det ser dessvärre inte bättre ut än att det kan utvecklas till en kabinettsfråga och so be it, det var bara en fråga om tid annars. Någonstans tycker jag det är bra att Löfven sticker ut hakan nu. Det ställer nämligen mina partikamrater inför ett val, att kastas in i en ny period av slitningar och förvirringar och då utan ledning eller gå en väg i Karlebys tankevärld. De tankar som byggde folkhemmet. Vi vet annars vart den resan av split och splittring går, mot noll procent. Där varje parti börjar och slutar sin historia, socialdemokratin är inte vaccinerade mot denna politiska grundlag.
Det är med andra ord ”Do or die” i en fråga som inte borde splittra partiet eftersom den tvärtom skulle kunna ena en nation om att demokrati, och vägvalen, hör hemma så nära medborgarna som möjligt. Inte i en centraliserad statssocialism. Väljer socialdemokratin den senare vägen är i varje fall min saga som medlem i det socialdemokratiska partiet slut. Med det sagt att då får jag leta efter andra arvtagare till Karlebys och Erlanders socialdemokrati då partiet inte honorerar dessa ideal längre.
Do or die.
DN, Laakso, Dagens Nyheter, Kjellberg, Pierre Ringborg, Peter Högberg, Stig-Björn Ljunggren, Aftonbladet. Aftonbladet (Lindberg), SvD,
