Vissa dagar känns det som om jag skulle vilja byta spår i livet. Bara bryta med allt gammalt och gå nya, oprövade, stigar. Den känslan infinner sig oftast om hösten och blir som starkast ungefär var fjärde år. Nomaden i mig vill ut och resa igen. Resan behöver inte vara lång i geografin, men den kan vara lång i perspektivet vad jag sysslar med. Idag blev den känslan oerhört stark när jag såg att Sjömans pensionat på Gräddö är till salu.

Jag ser det framför mig, att bli pensionatsägare. Iförd vit linnekostym, käpp med silverkrycka och en Borsalino välkomna gästerna. Att servera kaffet med sju sorters kakor i syrénbersån eller för hugade en drink innan maten. Eller grogg framåt kvällskvisten.

Romantiskt fån? Kanske det. Men onekligen blev jag rätt sugen. Hade jag pengarna att kasta upp på bordet direkt så hade jag nog slagit till. Och växlat spår helt i livet, låtit politiken, med allt sitt spel under täcket, leva sitt eget liv. Att låta alla dessa politiska spelare fortsätta sina charader och sitt taskspeleri där de egentliga drivkrafterna oroväckande ofta är omsorgen om den egna positionen istället för att brinna för en idé om samhället. Vårt gemensamma.

Nej. Det blir nog inget av min pensionatsdröm. Sponsorerna lyser med sin frånvaro och jag får väl fortsätta att spela min roll i politikens utkanter. En biroll som narr i ett skådespel av dårar. För dårar.