Det amerikanska presidentvalet tycks aldrig upphöra att fascinera oss svenskar. Själv bodde jag i USA 1980-1982 och kunde följa Ronald Reagans första valrörelse där han mer eller mindre sopade banan med Jimmy Carter. Det var väl kanske där mitt intresse för politisk teori egentligen grundades och jag kommer ihåg att jag lagom efter valrörelsen kom att läsa mina första politiska memoarer. De var Richard Nixons memoarer och fortfarande en av de mer välskrivna jag läst. Jag hävdar faktiskt, trots att jag är socialdemokrat idag, att Nixon var en av de större presidenterna USA haft i modern tid och hans positiva gärningar kom att förmörkas av hans andra, mer skurkaktiga sida. Han var den president som dyrkade upp det kinesiska låset, en prestation i vaket efter kulturrevolutionen få andra ens hade modet att försöka sig på. Oavsett vad folk tycker om mina preferenser så har jag i motståndarlägret en svensk favorit i Carl Bildt och en amerikansk dito i Richard Nixon. Bägge mer eller mindre befläckade med blod och olja men bägge med en fantastisk förmåga att skapa resultat. En av de mest mörka sidorna, vilket måste framhållas, är det stöd som Nixon gav Chiles militärjunta i rädsla för att Chile skulle utvecklas i en Kubansk riktning. Det stödet legitimerade de övergrepp som militärjuntan kom att begå mot sitt folk och kan inte annat än fördömas. Både den tid det utspelade sig som nu i efterhand.

Men åter till Reagan och hans period 1980-1988. Jag kom då att börja läsa en hel del politisk teori och makroekonomiska modeller. Fukuyama och Friedman hörde till tidens litteraturval och bägge har faktiskt sina positiva sidor. Inte för att jag tror på dessa teorier men de utmanar och skapar en alternativ modell att granska min egen uppfattning mot. Jag har aldrig förstått de av mina partikamrater som brännmärker böcker de aldrig läst eller att de tar en bok och redan innan de läst den vet vad de ska tycka. Hur många är det inte av mina vänner på vänsterkanten som läst Naomi Kleins slakt av Milton Friedman men inte läst Friedman och Chicagoskolans original? Jag kan tycka att mina partikamrater som förhåller sig till nationalekonomi och politisk teori på det sättet, att lita på andra ”renläriga” istället för att gå till källorna, begår allvarliga fel. Att hoppa över basen.

Nu 2014 står valet mellan två retoriskt rätt olika politiker. Mellan två idéer om hur samhället skall organiseras. Och vi tycks följa detta med samma intresse som ett europeiskt val till Europaparlamentet. Ja, till och mer lite mer än så. Idag, efter murens fall 1989 och med åtminstone två eller tre större ekonomiska kriser samt inte minst Kinas framväxt som ekonomisk supermakt så anser jag faktiskt att det amerikanska presidentvalet är rätt ointressant för oss. Egentligen, om vi ser till fakta, så borde just valet av president i USA leda till samma intresse från politiska förstå-sig-påare som ett omval till kyrkofullmäktige i Smörhyltebruk. Oavsett utfall av det amerikanska presidentvalet är vägen utstakad. Och med den de effekter som kan röra oss.

En statsvetare som jag ofta hänvisar till är Emanuel Todd . Todd, egentligen utbildad i filosofi, menar att när demokratin normaliseras och blir del i sin egen verklighet då tappar USA som världsmakt sin roll som behövd ledande kraft. Det andra som Todd pekar på är det galopperande underskottet i USA:s finanser. Todd menar att USA har en för stor krigsmakt för att försvara det egna territoriet men samtidigt för liten för att försvara dollarn som obestridd världsvaluta. Det logiska blir då, som hårt skuldsatt stat, att USA på sikt blir en demokrati i raden. Och detta är dessvärre, för alla inblandade, en ofrånkomlig utveckling så länge inte USA på något sätt trollar bort alla sina skulder så kan de inte försvara sin hegemoni.

USA blir en demokrati som alla andra och det är dess värsta hot. USA har ett konstant behov av att känna sig behövd. Just därför, menar Todd, omdefinierar USA sin roll och måste ha militär kontroll över världens resurser och klientstater. Ett tecken som styrker denna tes är Carter-doktrinen.

För att visa sin militära roll behöver man fiendestater som utgör en låtsasmilitär hotbild och detta är något som är gemensamt för presidentkandidaterna valet 2014. Todd menar att USA måste för att nå detta institutionalisera ett permanent krigstillstånd på global nivå. Men USA hamnar i dagens globalisering lite vid sidan om Europa och Asien som dynamiska faktorer vilket sannolikt visas av den globala finansiella oron vi ser idag. USA:s statsfinanser medger inte längre ett permanent tillstånd av krig överallt. Kina, skall vi ha klart för oss, äger idag 10 procent av den amerikanska statsskulden, majoriteten av resterande fodringar kontrolleras av de egna pensionsfonderna. Pensionsfonder som nu, med en åldrande befolkning, börjar begära tillbaka pengarna de lånat ut. USA:s president, oavsett om det blir en åsna eller elefant (partiernas respektive symboler) kan inte ställa in betalningarna till någon av aktörerna. Att ställa in dem till Kina skulle innebära att USA inte skulle kunna låna någon annan stans och att inte betala ut pensionerna till de egna medborgarna? Otänkbart, resultatet skulle bli en federation i upplösning.

Som sagt. Det amerikanska valet i år är enligt min uppfattning rätt ointressant för alla andra än amerikanerna själva och i det senare fallet intressant bara i ett kortsiktigt perspektiv. Kurvan pekar nedåt, hegemonin är bruten för gott. Eventuellt kan det ena eller det andra valet av person leda till att utvecklingen går lite snabbare. Men i grunden? Ointressant. Vi vet ändå, innerst inne, hur det hela slutar och borde rikta vår uppmärksamhet i andra väderstreck om vi vill ta vara på svenska intressen. Mot Kina, mot Indien, mot Ryssland och inte minst: Mot Afrika, ”The last frontier”.

Det amerikanska valet borde mest bemötas med gäspning faktiskt. Men trots det så tycks mediahysterin på något sätt få alla analytiker och journalister att tro att detta val betyder något. Det gör det inte. USA:s roll är redan avdömd. Nu kommer nya spelare som vi borde ägna mycket mer uppmärksamhet.

Men valvakan? Jo, jag har fått en inbjudan att följa den från den amerikanska ambassaden och kommer gå dit. Har jag tur kan man bli bjuden på en sista ordentlig amerikansk BBQ och lyssna på mer eller mindre relevanta förklaringar och analyser. Inom kort kommer de amerikanska statsfinanserna inte räcka till bjudningar som denna heller....

Aftonbladet, Expressen, DN,