Hur mycket vardagsrasist är du? Inte alls säger du. Nähänä. Jag påstår att du ljuger. Om inte medvetet för mig så ljuger du för dig själv. I varje fall är sannolikheten för det större än att du verkligen inte är vardagsrasist. Eller att åtminstone obehaget finns där inför det främmande. Ett obehag som ibland är så stort att du undviker att blanda dig med invandrare. Men rasist? Nej. Inte du inte. Eller?

Jag tror mig veta att du visst tycker det är obehagligt när ett gäng invandrargrabbar kommer gående skränande på ett främmande språk mot dig på trottoaren. Du håller sannolikt lite hårdare i väskan. Du går i varje fall lite fortare. Kanske sänker du blicken i tron att du blir osynlig eller så går du tätt intill väggen. Eller så byter du sida gatan. Eller så tittar du bort och försöker, lika avslappnat som 3PO i Star Wars, röra dig bort och försöker se bekväm ut med situationen. Det blir rätt parodiskt. Du blir spänd som en fiolsträng. Du fylls med obehag och har kanske lite högre puls tills du äntligen kommer hem till din egen stadsdel. Där du förstår koderna, du känner igen ansiktena och du känner dig hemma. Obehaget, det främmande, försvinner. Du pustar ut över att kommit helskinnad igenom mötet och säger sedan att du inte är rasist.

Nähänä. Inte rasist. Men. Du känner rädsla, obehag och du undviker gärna sådana situationer igen. Fem-sex skränande invandrargrabbar går mot en ensam person på samma trotoar. Det var läskigt. Mycket läskigare än om det kommit lika många skräniga ”etniska svenskar”. Är det inte märkligt så säg. Vad var det som händer egentligen? Säg inte att du inte känner igen dig. Jag vet att du gör det. Du blev rädd för det du inte begrep koderna eller språket. Därför kände du obehag som du kallar det. Jag kallar det något annat. Du blev rädd. Och lättnaden du kände sedan? Den är äkta, du är nämligen smygrasist. En av väldigt många.

Själv köpte jag för länge sedan en bil av en utrikesfödd. Det var nog den märkligaste bilaffär jag gjort och jag var en hårsmån från att bli av med både bil och köpeskilling. En alltigenom obehaglig upplevelse som slutade med att jag lovade mig i stunden att aldrig mer besöka eller köpa något från ett invandrartätt område igen. Och ändå kallar jag mig inte rasist. Vad var det som hände? Vad är det som händer? Jag begrep inte förrän i sista stund att jag höll på bli rålurad på tiotusentals kronor och drog då alla med samma utseende över en kam. Dömde de bodde i samma område eller ghetto enligt samma måttstock. ”J-vla pack” tänkte jag när jag begav mig därifrån. Men rasist? Nej. Inte jag. Nu vet jag bättre. Jag är även jag en av alla oss smygrasister. Skenheliga och politiskt korrekta smygrasister undviker vi att bosätta oss i invandrartäta områden med allehanda mer eller mindre trovärdiga svepskäl. För visst hade det varit mer praktiskt att bo i Rinkeby eller Husby om du jobbar i Kista? Eller skaffa ett radhus i Flemmingsberg alternativt centrala Huddinge om du arbetar på Huddinge sjukhus som läkare. Men nej, båda vuxna i familjen pendlar hellre i bilköer mer än två timmar per dag för att slippa bo i de områdena. De sitter hellre på E4 eller Essingeleden än att behöva bo med sådana som framkallar obehag. Som pratar konstigt. Som luktar konstigt. Som skriker och viftar med armarna.

”Vi har all vår släkt och våra vänner i stadsdelen xx” Jaha? Och hur ofta ses ni egentligen? En gång i månaden? Nähä, ännu mer sällan. ”Att bo i city gör att vi har så nära till kulturen” Hmm, säger du det? När var det du var på bio eller teater sist? Två år sedan? Tre? Vilken restaurant var du på senast? Ah, pizzerian på hörnet, så exotiskt. Jag förstår. Svepskälen duggar lika tätt som ett häftigare höstregn. Du är lika mycket smygrasist som jag.

Listan på poltiiker som säger ”fy, fy, fy för främlingsfientlighet” är lång men boendealternativen är påfallande få. De har valt att bosätta sig på bostadsadresser där mångfald är ett okänt begrepp. Påfallande ofta andra adresser än de problemområden där vi ser rasism och främlingsfientlighet i öppen dager. Östermalm, Skurusundet i Nacka, Södermalm, Täby, Danderyd eller Särö är postadresser för våra politiska ledare. Oavsett parti. Rosengård, Husby, Akalla, Skärholmen är adresserna som de undviker. Men inte är de smygrasister inte. Nejnej. Men du är. Och jag är.

Jag bedömer att vi måste erkänna för oss själva att vi är nog lite smygrasister till mans sådär. I olika omfattning. De flesta av oss. Om vi inte skulle vara det skulle bostadsmarknaden i Stockholm, som en mycket tydlig indikator, se annorlunda ut. Med ett enormt tryck i hela Stockholm. Där en ledig lägenhet i Husby, Rosengård eller Södertälje skulle värdera lika högt som en i Solna, på Särö eller i Sundbyberg. Nu är det inte så. Av någon anledning vill väldigt få etablerade "etniska svenska" (för att citera statsministern) medelinkomsttagare bosätta sig på Malmvägen i Sollentuna där Christer Petterson en gång bodde. Men nej, de lånar heller upp fem-tio gånger sin årsinkomst för att bosätta sig i en kaninbur i Täby. Inte rasist. Men.

För att komma åt vardagsrasismen måste vi först rannsaka oss själva. Hur mycket rasister vi är. Det är först när vi erkänner för oss själva att vi är smygrasister, som är rädda för det främmande och okända, vi kan börja bearbeta detta. Och det är först när vi har bearbetat och botat oss själva från smygrasism vi på allvar kan ta tag i vardagsrasismen.

Jag är smygrasist, jag vet ännu inte riktigt hur mycket. Hur mycket smygrasist är du, lille vän? Och om du säger att du inte är det, är du helt säker på det? För jag tror dig inte. Jag tror inte på att du är så väldigt annorlunda än vad jag är.