Mikael Damberg är vår idag mest kompetente skolpolitiker sedan Ylva Johanssons dagar. Han är dock uppbunden av att försöka hålla ordning på riksdagsgruppen varför hans gästspel på detta strategiskt viktiga område i mina ögon blir allt för sällsynta. Och det finns något i artikeln, och vårt förslag, som jag faktiskt saknar. Lärarens roll och någon form av riktning på om vi skall behålla dagens ordning, den kritiserade kommunala skolan, eller om skolan åter skall ligga under statlig budget och kontroll. Kommunaliseringen av skolan, genomförd av Göran Persson under hans tid som utbildningsminister, har inte varit helt lyckosam och vi hör allt högre kritiska röster mot de ojämlikheter denna reform föranledde.
När det kommer till lärarens roll så bör väl politiken inte i detalj reglera pedagogiken men jag vill ändå föra fram att med dagens allt mer uppkopplade samhälle, där treåringar använder sig av surfplattor, så är det inte säkert att läraren har kunskapsövertaget ens i grundskolan inom specifika, avgränsade, områden. Elever med särintressen och särbegåvningar behöver såväl annat stöd som att de kan vara en resurs i skolans utveckling. På något sätt skulle jag vilja se någon form av politisk vilja att synliggöra detta. Det kan få läraren att växa från katedern till att bli något mycket större. Att bli en pedagogisk handledare och en coach för att eleverna ska kunna stimuleras än mer inom sina intresseområden.
Bra första steg. Men likväl återstår det några till innan vi kan sägas ha tagit initiativet i skol- och utbildningspolitiken.
Och titeln? Den enda jag kom på. Har inte så mycket med ämnet att göra. Eller så har den det.
Damberg
(DN)
