Det har hänt något i det svenska debattklimatet kring begrepp som etnicitet, religion, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Det kan ha fler orsaker, vissa medvetna – andra omedvetna. Försiktigt börjar äntligen den hämsko som Mona Sahlin lade på debatten med sitt ensidiga fördömande släppa. Mer kommer frågeställningar om vad som kan ligga bakom. Jag säger det igen:

Ingen blir främlingsfientlig bara för att det är roligt. Det finns bakomliggande skäl till det mesta.

Pontus Rudberg, doktorand vid Historiska institutionen vid Uppsala Universitet går i genmäle kring några av dessa begrepp i SvD mot läraren i filosofi, Helena Mechlaoui. Läsvärt på det stora hela ur mitt perspektiv. Ett annat tecken på detta är Peter Wolodarski som i DN resonerar kring svenskheten. Han relaterar till bland annat teaterkritikern Leif Zerns familjememoar ”Kaddish på motorcykel” om gränser och identitet. Dagens bottennapp står Eva Franchell, AB, för när hon tror att dessa antisemitiska strömningar skulle blåsa över av sig självt som genom ett trollslag. Franchell förvånar mig eftersom hennes bok ”Partiet”, som nu ligger på nattygsbordet annars är en mycket läsvärd, och tänkvärd, bok.

Detta, och den rapportering som nu börjat bli allt vanligare om Sverigedemokraterna i media, tyder på ett långsamt uppvaknande om att vissa värderingar börjat permanenta sig i det svenska samhället. Samtidigt med detta så reser allt fler frågan kring frågor runt flyktingpolitik och vad som är svenskt. Det är positivt att det börjar röra på sig, det som är negativt är att få eller inga ledande företrädare från mitt parti driver eller är med i debatten. Franchell tror att det kommer blåsa över, det tror inte jag. Med stora grupper av somaliska kvotflyktingar på väg, flyktingar som har ringa eller liten skolbakgrund, så kommer detta påverka samhället på alla nivåer.

En av de myter som finns kring flykting och integrationspolitik är att vi haft en sådan tidigare. Jag vågar säga att detta är ett felaktigt påstående. Alla partier, mitt eget inkluderat, har trots stora ord aldrig haft någon. Det närmaste vi kan komma en sådan i modern tid är faktiskt regeringen Reinfeldt II som lät flytta integrationsfrågorna från justitiedepartementet till arbetsmarknadsdepartementet. Det finns en logik i detta eftersom integrationspolitiken har, historiskt, överlåtits till arbetsmarknadens parter. Fikarummen, arbetsplatsgemenskapen och allt annat kring detta har visat sig bättre verktyg än alla SFI-kurser tillsammans. Detta var möjligt så länge svensk arbetsmarknad bestod av till stora delar arbetstillfällen som krävde få, eller ringa, teoretiska yrkeskunskaper. Idag är situationen en annan, du får knappt ett städjobb utan fullbordat gymnasium. Utan jobb, ingen vardagsgemenskap med det samhälle som den enskilde skall integreras i. Integration är, med andra ord, en arbetsmarknadspolitisk fråga och inte en juridisk fråga vilket jag påtalat tidigare. Men. Det hindrar mig inte att vara starkt kritisk till den förda politiken idag. Som jag var inne på så tar vi de närmaste åren emot stora grupper kvotflyktingar från Somalia. Detta samtidigt som vi sommartid, i linje med den fria rörligheten inom EU, delar av året tar emot bär- och svampplockare som inom ramen för allemansrätten tar del av det som naturen har att erbjuda. Detta är inte utan kontroverser och, tyvärr, kommer utmana allemansrätten så som den är utformad idag. Jag är faktiskt motståndare till de som utnyttjar denna generösa hållning till industriell utvinning av naturens möjligheter utan markägarens aktiva, explicita, medgivande som är fallet idag. Jag bedömer att vi måste ta tag i denna fråga ganska snart, det är i och för sig en detalj, men den är en av många härdar till missförstånd och onödig konfrontation.

Men åter till frågan till vad som är svenskt. Vad är svenskt? Och vad är som skapar grogrund för främlingsfientlighet? Och hur kommer vi åt den? Vi måste komma åt den. Stegen mellan rädsla, fientlighet, hat och ren och skär rasism är korta och inte alltid så distinkta. Det är lätt, kanske alltför lätt, att glida emellan.

Jag väljer nu att sticka ut hakan lite till. Jag är rätt tveksam till om vi är förberedda på de spänningar som ett ökat flyktingmottagande av personer som inte har några egentliga förutsättningar att komma in på den svenska arbetsmarknaden om vi inte i grunden börjar ta fram en integrationspolitik som fungerar. Vi har aldrig haft någon utan klarat oss så länge arbetsmarknaden kunde ta emot även personer med ringa eller okvalificerad yrkesutbildning. De förutsättningarna finns inte längre. Dagens passiva förhållningssätt från den politiska nivån, och ett ökat flyktingmottagande av låg- eller ickeutbildade kvotflyktingar, så kommer detta spä på de stämningar vi ser och upplever av främlingsfientlighet. Det duger inte längre att säga ”Fy, fy, fy – du tycker fel”.

Vi måste se problemet i vitögat nu. 2014 kan det vara för sent. Sanningen är grotesk och det hjälper inte att fly in i lögnen igen. Lisa Ekdahl får rama in denna postning med sin visa med samma tema.

SvD, Aftonbladet, DN,