 |
| Bilden från Jinge |
Samtidigt när jag läser om detta får jag andra bilder till livs. Som när Lars Vilks gömmer sig bakom sin konstnärliga frihet för att förolämpa och sätta stigmatiserande bilder av den muslimska diasporan som bosatt sig i Sverige. Vardagsrasismen kryper allt närmare ytan. Det som förut kanske bara återfanns i glesbygd i form av mer eller mindre öppet visad avogsamhet, eller bymentalitet, till nykomlingar, invandrare och asylsökande finns nu i storstädernas villaområden. Jag köpte för fem veckor sedan fyra däck på Blocket.se till min gamla bil. Säljaren, en av alla de som statsministern kallar för etnisk svensk, prutade självmant och sade följande:
”Det har ringt massor av invandrare men jag orkar inte med dom, jag lägger på luren direkt”.
Jag fick däcken billigare, utan att be om det, för att jag inte var invandrad. Säljaren var inget undantag, ett tjuvlyssnat samtal mellan grannar visar att den växer in i sammanhang vi trodde var fredade. Vardagsrasismen ligger närmare ytan än vi vill erkänna för oss själva. Den kryper allt närmare och återfinns även i de välmående förorterna till storstäderna.
En annan, mer nära men samtidigt fjär, bild är den från årsdagen av Utøya. Otaliga var de politiker som tårögda sade ”aldrig mer” och lovade dyrt och heligt inför smattrande kamerablixtar att stå upp mot rasismen. Men. Redan dagen efter kunde vi i regional press följa förföljelsen och hoten riktade mot rumänska bärplockare som blivit hitlurade av sina mindre nogräknade landsmän. De stora orden var bara intressanta när media var närvarande, när sedan journalisterna gått för dagen var innebörden, att stå emot, inte lika intressant längre i semestertider. Det värsta är att vi vid nästa årsdag kommer se i stort samma politiker stå och gråta samt säga samma saker en gång till. Men bara så länge fotoblixtarna smattrar. I mellantiden har de på sin höjd i TV-debatter sagt till Jimmie Åkesson ”Fy, fy, fy. Du tänker fel. Dina väljare tänker fel. Din världsbild är otäck”. Ingen reell politik att inkludera såväl Jimmie Åkessons väljare eller de som de hatar så innerligt. Det enda våra företrädare kan prestera är en logisk fortsättning på den ”von oben” mentalitet som präglade Mona Sahlins tid som partiordförande. Stigmatisera och fördöma istället för att förstå grogrunden och skapa en inkluderande politik. Ingen förmår heller att stå upp mot rasismen i allmänhet eller vardagsrasismen i synnerhet till vardags.
Men det finns ett undantag i religionsvetaren Jonas Svensson vid Linnéuniversitetet i Växjö. Han fakturerar Lars Vilks, som med sin "konst" underblåser vardagsrasismen, för inlägg han skrivit om Vilks. Detta eftersom Vilks påstår att allt som rör hans teckning av Muhammad är en del av konstverket. Svensson står upp mot Vilks konst, en konst som i sig spär på vardagsrasismen enligt mitt sätt att se på det. Svensson står upp mot vardagsrasismen på ett helt annat sätt än vad våra ledande företrädare mäktar med. Oavsett parti.
Och Bo Hansson och hans sportjournalistkollegor från samma generation och som tar Hansson i försvar? De odlar vardagsrasismen, jag vågar påstå medvetet. För att citera en av deras yngre kollegor:
De bor inte under en sten och de är journalister. De borde veta bättre.
Bo Hanssons spontana formuleringskonst, och min upplevelse från mitt däckköp som ett av många exempel, visar hur utvecklad vardagsrasismen är. Och att den kryper närmare och närmare de skyddade redaktioner som säger ”Fy, fy, fy” till de som vill försöka ta en debatt med andra argument än fördömande om migration och invandringspolitik.
Aftonbladet, Aftonbladet 2, SR, Expressen,
